syster. Ni har gjort ert eget val. Ni tvingades icke dertilll. Er hustru har ätminstone anspråk på er höflighet, på er aktning. Hon måste älska er, annars skulle hon icke gift sig med er. Att bemöta henne ovänligt, att tala om henne föraktligt, är ingen försoning för Marianne, ej heller kan jag förmoda det vara en lättnad för ert eget samvete? — Tala icke med mig om min hustru, sade han med en tung suck, — hon förtjenar icke ert medlidande. Hon visste, att jag icke älskade henne, då vi gifte oss. Godt, gifta blefvo vi och kommo ned till Combe Magna för att blifva lyckliga, och återvände sedan till staden för att blifva glada. Och beklagar ni mig nu, miss Dashwood? Eller har jag sagt allt detta till ingen nytta? Är jag — vore det blott en enda grad — är jag mindre brottslig i er tanke, än jag var förut? Mina afsigter voro icke alltid orätta. Har jag förklarat bort någon del af mitt brott? — Ja, ni har visserligen borttagit någonting litet. Ni har bevisat er, i det hela taget, mindre felaktig än jag trott er. Ni har bevisat ort hjerta mindre elakt, mycket mindre elakt. Men jag vet knappast — den smärta ni tillfogat — jag vet knappast hvad som kunde gjort den värre.