ligt, att den polska nationaliteten fortfar, sortfar som en i sligtena djupt inplantad, af forntidens minnen närd känsla. Och känslan är på politikens område en ingalunda svag och föraktlig magt, ehuru kortsynta statsmän vanligen förgäta att taga den med i beräkningen. Så gjorde statsmännen af år 1815. , Wienerfördragen, säger en engelsk tidning träffande, :voro en yttersta protest mot känslan på politikens område — mot frihets-, rättsoch nationalitets-känslan; i otaliga protokoller och dekreter förklarade furstar, konungar och kejsare, att hon skulle och måste undertryckas. Men icke desto mindre är hon i detta ögonblick den starkaste politiska faktorn i Europa, och våra dagars inflytelserikaste statsmän äro just de, som veta, huru man skall framkalla och leda henne. Det är känslan, som förstört wienerfördragen. Känslan har tillintetgjort Radetzkys och hans legioners magt uti Italien; känslan har skapat en sjette stormagt i Europa; känslan förlamar det mäktiga Österrike och möjliggör för dess svagare rival att omstörta troner och göra sig sjelf till den förnämsta staten i mellersta Europa; känslan gör en Napoleon till vår verldsdels diktator, men hindrar honom, då han står på höjden af sin magt, att tillegna sig det landområde vid Rhen, som skulle satt kronan på hans styrelse öfver Frankrike. De nya ryska ukaserna kunna uppnå sitt syfte endast på det vilkor, att de förmå utrota den polska nationalitetskänslan. Men detta lär icke kunna uträttas med dekreter om sinansoch postväsendet. Kjheller lära polackarne förgäta, att de äro ett eget solk, derför att deras herrar behaga behandla dem som ryssar. Dessa ukaser lemna således frägan om den polska nationaliteten precist der hon förut var. Det olyckligaste Polen under den närmaste sramtiden kunde företaga vore ett nytt resningsförsök; men icke desto mindre behöfves det ingen siareblick för att finna, det Polen har utsigter för sig att ännu en gång lefva upp. Det mellersta och östra Europa har ännu många omstöpningar att genomgå, innan det erhållit en naturligt ordnad och väl afvägd gestaltning. Ryssland sjelft är ännu en oformlig massa, uppfylld af jäsningsämnen. Österrike är nära nog en bild af kaos. Ingen vet hvad Preussens intresse redan under det närmaste årtiondet kan fordra. Det Polen, som gått under, förtjenade sitt öde — det var den öfvermodiga, sjelfsvåldiga aristokratiens och det under lifegenskapens ok trälande bondeståndets Polen. Den tuktan detta erhållit kan blifva för polska nationaliteten en tuktan till förbättring, om den bemödar sig att blifva, hvad som äfven i bojor är möjligt: rättsinnad, klok och vis. och om den använder sin medfödda energi icke till äfventyrliga och omogna resningsförsök, utan till att utveckla sina intellektuella och materiella krafter. IIafva en gång välmågan och bildningen spridt sig så långt ner som till den ännu halfvilde polIske bonden, skall denne bättre än förut I förstå att uppskatta värdet af hvad fäI derna skänkt hans land utaf ärofulla minnen och värdet utaf frihetens besittning. och har det kommit derhän, då, men först då är tiden inne för detta så linge I misshandlade land att äterkräfva sin rätt. Och ett gynnsamt tillfälle dertill lär då väl icke heller uteblifva.