Örginalet var helt och hållet hennes eget — hennes egna lyckliga tankar och milda utförssätt. Men hvad kunde jag göra? Vi voro förlofvade, allting förberedt, dagen nästan bestämd — men jag talar som en narr. Uppriktigt sagdt, hennes penningar voro mig nödvändiga, och i en ställning sådan som min måste hvad som helst göras för att hindra en brytning. Och hvad betydde det i alla fall för min karakter, i Mariannes och hennes vänners tankar, på hvad sätt mitt svar afgafs? Det kunde inte leda till mer än ett resultat. Mitt åliggande var att förklara mig sjelf för en skurk, och om jag gjorde det på ena eller andra sättet var af föga vigt. Jag är för alltid störtad i deras tanke, sade jag till mig sjelf, jag är för alltid utestängd från deras sällskap, de anse mig redan som en man utan hederskänsla, detta bref skall endast låta dem anse mig för en niding. Så resonerade jag, i en slags förtviflad liknöjdhet, under det jag kopierade min hustrus ord, och skiljdes från Mariannes sista reliker. Hennes tre biljetter, — olyckligtvis lågo de alla i min plånbok, annars skulle jag förnekat deras tillvaro och gömt dem för alltid, — jag var tvungen att lemna dem ifrån mig, och kunde icke ens kyssa dem. Och härlocken — den också hade jag alltid burit på mig i samma plånbok, som nu undersöktes af min fästmö med den mest inställsamma bitterhet — den kära locken, — allt, hvarje minne frånslets mig. — Ni gör mycket orätt, mr Willoughby, sade Elinor, under det hennes röst mot hennes vilja, förrådde hennes medlidande och rörelse, — ni borde icke tala på detta sätt, hvarken om mrs Willoughby eller min