Göteborg den 16 Jan. Om afsigten med de ukaser rörande Polen, hvilka nyligen blifvit offentliggjorda i Petersburg, kan man icke misstaga sig. IIVad Ryssland hitintills gjort för att tillförsä sig en lugn och varaktig besittning af sitt polska rof har icke befunnits vara tillräckligt; de allt tyngre kedjor, som efter hvarje misslyckadt befrielseförsök blifvit pålagda den undertryckta nationen, lemna dock Polens fångvaktare ingen trygghet. Fängens namn måste utstrykas ur de lefvandes antal; inför verlden, åtminstone inför den officiella ryska verlden, skall Polen hädanefter endast vara en saga, och det land, som hitintills hetat så, vara en del af den heliga ryska jorden lika visst som marken, hvarpå Kreml är bygdt, är rysk. Om ett folk, som öfverlefvat så många starka åderlätningar som det polska, skall låta döda ig genom ukaser, är dock en fråga, som vara tvifvel underkastad. Sådane poför hvilka regeringsförordningar, dihlomatiskaaktstycken och administrativa indelningar äro allt, skola förmodligen antaga, att Polen numera är försvunnet och har fullständigt uppgått i Ryssland. Andra åter, som se längre än till skalet, skola utan tvifvel anse det betyda ganska litet, om dekreterna rörande Polens förvaltning utfärdas från Petersburg eler trän arschau, sälänge de i begge fallen utgått från en fiende, för mäktig för att något motstånd mot honom skulle kunna med framgång försökas. Allt beror af den polska nationalitetens egen inre styrka. En nationalitet kan under ärhundraden lefva ej blott förtryckt, utan så godt som gömd för verldens blickar, och dock sortlefva för att en gynnsam dag återfordra sin rätt — det har det grekiska folket bevisat. Polens yta kan blifva helt och hållet förryskadt, medan det dock på djupet är och förblitver hvad det var; ett århundrade kan förflyta, utan att historien får bevittna ett nytt försök af dess innebyggare att befria sig från det moskovitiska oket; polackarne kunna, sliigte efter sliigte, lefva stilla och obemärkt under czarens spira — och dock är det möj2— .