ifrån. Är er syster bestämdt bättre, be stämdt utom all fara? — Vi äre öfvertygade derom. — ULr stackars mor också! — Men brefvet, mr Willoughby, ert ege bref, har ni nägonting att säga derom? — Ja, ja, det isynnerhet. Er syste skref åter till mig, som ni vet, följande morgon. Ni såg hvad hon skref. Jag höll just på att äta frukost med Ellisons — och hennes bref tillika med några andra, skickades till mig dit. Det ådrog sig händelsevis Sophias uppmärksamhet före min, — och dess omfång, papperets finhet stilen, alltsammans väckte genast en misstanke hos henne. Något obestämdt ryktc hade nått henne förut om min kärlek till någon ung dam i Devonshire, och det som tilldragits aftonen förut i hennes-åsyn hade utvisat hvem den unga damen var och gjort henne mera svartsjuk än någonsin Antagande detta lekfulla utseende, som är förtjusande för den qvinna man älskar, öppnade hon derföre genast brefvet och läste dess innehåll. Hon blef väl betalad för sin oförskämdhet. IIon läste hvad som gjorde henne olycklig. Hennes förtviflan kunde jag hafva burit, men hennes passion — hennes vrede — i alla händelser måste den blidkas. Och, med ett ord, hvad tycker ni om min bustrus sätt att skrifva bref? — grannlaga — ömt — sannt qvinligt — var det icke? — Er hustru! Brefvet var i er egen stil. — Ja, men jag hade endast äran at underdånigt kopiera sådana uttryck, som jag blygdes att sätta mitt namn under