mest förhatligt. Jag kunde icke besvara den. Jag försökte, men kunde icke författa en enda mening. Men jag tänkte på henne, tror jag, hvarje ögonblick af dagen. Om ni kan beklaga mig, miss Dashwood, beklaga min belägenhet sådan den då var. Med hufvudet och hjertat uppfyldt af er syster, var jag tvungen att spela den lycklige älskaren till en annan qvinna! Dessa tre eller fyra veckor voro värre än allt annat. Slutligen, som jag icke behöfver säga er, sammanträftade vi, och hvilken slät figur jag spelade! hvilken afton af qval det var! Marianne, skön som en engel å ena sidan, kallande mig Willoughby med en sådan röst! O, Gud! räckande ut sin hand mot mig, bedjande mig om en förklaring, med dessa förtrollande ögon, så talande fästade på mig! och Sophia, svartsjuk som f—n å andra sidan, med ett utseende — nå, det gör detsamma, det är öfver nu, En sådan afton! Jag sprang bort från allt så snart jag kunde, men icke förrän jag sett Mariannes ljufva ansigte blekt som döden. Detta var den sista, sista blick jag sett af henne, det sista sätt, hvarpå hon synts för mig. Det var en förfärlig syn! Likväl, då jag i dag tänkte på henne såsom verkligen döende, var det ett slags tröst för mig att föreställa mig, att jag precist visste hur hon skulle synas för dem, som sågo henne sist i denna verld. Hon stod framför mig, beständigt framför mig, under det jag reste, med samma utseende och samma färg. En kort paus af ömsesidig tankfullhet följde. Willoughby bröt den först sägande: — Godt, låt mig skynda mig bort här