försvinna från våra domstolar och lagar. Och sedan skall intet annat band förefinnas mellan menskorna, än intresset; rättvisan skall endast vara en konvention, och för att vinna den, skall intet annat medel återstå, än våldet. Den i sina grundvalar underminerade sociala byggnaden skall sammanstörta från alla sidor. Man tillbakavisar, och icke utan orsak, kyrkans inblandning i politiken; man vill, att presterskapet skall egna sig åt sina heliga funktioner, hafva något gemensamt. Men huru är det möjligt, att detta presterskap icke skall sysselsätta sig dermed, då man ställt förvirring i regerandet af an, sedan dess ärade öfverhutvud icke längre r fritt, och sedan man kanske tvingar detta öfverhufvnd att lemna Rom, för att irra omkring utan att blanda sig i saker, som icke med dem utan asyl, icke vetande någon plats att hvila sitt ( hufvud emot? l Nej, frågan om påfvens verldsliga makt är ingen isolerad fråga! Den är gemensam med hela den religiösa frågan, med samhället, med friheten; man måste till hvarje pris se till, att den icke faller. Må vi till vårt lands heder säga, att än ingen tid och intet tillfälle har det låtit bedraga sig öfver karakteren och omfattningen af hvad som skett eller blifvit förberedt. Så betecknade redan de första intrycken i afseende Italien, den mexikanska expeditionen, likasom äfven den strid, som skulle utbryta i Tyskland, de farliga konseqvenserna af den politik, som, oaktadt förnyade varningar, hvilka händelserna icke länge dröjde att rättfärdiga, fullföljdes. Ni utkastar för mig, min käre vän! en bedröflig bild öfver vår inre ställning. Jag erkänner, likasom Ni, storheten af den olycka, som i det inre förhindrar hvarje lyftning. Ni känner sedan lång tid de önskningar för mitt fädernesland, som mitt förnuft och mitt hjerta föreskrifvit mig. Är det nödvändigt att ännu en gång upprepa dessa önskningar för Er: En på den ärftliga monarkien grundad makt, som, aktad till sina principer och gina handlingar, är utan svaghet, likasom utan godtycklighet; — lagarnes välde; — tillåtelse för hvar och en att erhålla embeten och hedersbevisningar; — representativ regering med dess mäktiga förmåga af lifaktighet; — de offentiga ntgifterna allvarligt öfvervakade; — religiös frihet, och den borgerliga friheten skyddad mot hvarje angrepp; — den inre förvaltningen befriad från en öfverdrifven centralisation; — återgifvande af frihet åt grundegendomen, och dess större oberoende genom förminskning af de bördor, som nu belasta den; — en fortfarande uppmuntran åt jordbruket, handeln och industrien, och framför allt: åt ärligheten! Arligheten, som i det politiska lifvet icke mindre är en pligt, än i privatlifvet; ärligheten, som utgör staternas likasom privatpersoners förnämsta egenskap. År det nödvändigt att tillägga, att, efter så många slitningar, ett af Frankrikes första behof är enighet? Den enda politik, som passar vårt land, är den oning, som förbinder, i stället för att åtskilja; som bringar till glömska de gamla tvisterna: som uppmanar till alla uppoffringar alla de ädla hjertan. som älska fäderneslandet som sin moder; som vilja se detta fädernesland stort, fritt, lyckligt och äradt. vad mig angår, så utgör det min smärta att behöfva endast på afstånd se mitt fäderneslands olycka. utan att kunna dela densamma. Men om vid de hemsökelser, som vårt land kanhända har att genomgå. försynen en dag kallar mig att tjena detta land, så skola mina landsmän, tvifla icke derpå! se mig beslutsamt uppträda midt ibland dem, för att rädda dem eller dö med dem. Ni, käre vän! som känner mig, vet ganska väl, att de id6er, som jag här uttryckt, alltid varit mina. De hafva varit min ungdoms ider; arbete och erfarenhet hafva stadfästat dem och bringat dem till mognad. Jag förnyar för Er, min käre general! försäkran om min uppriktiga och fortfarande bevågenhet. Henri. Köln. Zeit. yttrar härom: , Detta är således grefvens af Chambord skrifvelse! Grefven af Chamhord! Man måste verkligen draga sig till minnes hvem denne man är, och om han verkligen lefver. Ja, man påminner sig då verkligen, från hans ungdom, den oskyldige sonsonen till den skyldige Karl X, som genom sitt statsstreck den 25 Juli 1830 förverkade det skönaste konungarike i Europa. Denne Dicudonn, född åtta och en half månad efter sin faders, hertigens af Berry, mord, var en 10-årig gosse, då han med den från thronen afsatte gubben måste gå i landsflykt. Han var då legitimisternas, icke allenast i Frankrike, utan i hela Europa, hopp och skötebarn. Hans olycka vände allas hjertan åt honom. Man kan väl säga, att verlden aldrig kommit emot någon med gynnsammare fördomar, och att ingen grundligare svikit förhoppningarne än han. Han har ailtid varit betraktad som en svag stackare. Mer än en gång har Frankrike sedan den tiden varit skakadt i sina grundvalar, men aldrig — hvarken 1848 eller 1851 — har Henrik V, som han kallar sig, sökt spela någon rol. Det högsta, som han vågat, har varit att resa till Frankrikes grannskap, t. ex. till London eller Wiesbaden, för mottagandet af sina anhängares hyllningar, af hvilka de, men icke han, hade att vänta obehag. Denne man uppträder nu och beklagar, att Frankrikes öden ledas af den Napoleon, som tuktat Rysslands öfvermod, besegrat Österrike, och mera iän en gång varit Europas skiljedomare! — Han underrättar fransmännen om huru mycket kraftigare och bättre han skulle hafva regerat Frankrike. — Vi kunna endast glädja oss åt, att den värde grefven, Uhomme