—22 cCT UTRIKES. TYSKLAND. ,Augsb. allg. Zeit. af den 9 dennes meddelar en skrifvelse från Briissel, som innehåller en mängd detaljerade upplysningar om de kompensationsanspråk, som på sin tid af den dåvarande franske utrikesministern, D:owyn de LIIidys, skulle blifvit framställda i Berlin, men af franska regeringen förnekats, sedan Preussen tillbakavisat dessa förslager. Nämnde tidnings korrespondent, som säger sig hafva sina meddelanden från pälitligaste källa, påstår, att Benedelli på kejsarens vägnar i Berlin framställt följande fordringar: Konungens af Nederländerna besittningar utsöndras från hvarje statsrättsligt 1örhållande till Tyskland; Preussen uppgifver rättigheten att besätta fästningen Luxemburg, och afstår ifrån de år 1814 vunna territorierna Saarlouis, Saarbriick och hela koldistriktet, tillika med Rhenbayern och den del af IIessen-Darmstadt, som ligger på venstra stranden af Rhen. De resp. suveränerna skulle hållas skadeslösa genom tyska territorier. De territorier, som således genom kompensation skulle hafva tillfallit Frankrike, räkna omkring 1 million innevånare och innefatta tillika den vigtiga förbundsfästningen Mainz, ,, Tysklands mil NY föl — a nyckel. Denna utvidgning af Frankrike skulle således hafva varit af långt större materiel vigt, än annexionen af Nizza och Savoyen (med 670,000 innevånare), som dessutom i strategiskt afseende icke kunna mäta sig med de förstnämnde territorierna. Att Frankrike fordrade Luxembur gs befrielse från tysk besättning, hade antagligen strategiska skäl. Dessa anspråk meddelades hofvet i Berlin den 29 Juli (två dagar efter undertecknandet at fredspreliminärerna i Nikolsburg), och detta hof gaf först i slutet af Augusti ett afslående svar. Tidningens korrespondent slutar med en uppmaning till Tysklaad att vara på sin vakt, enär de franska anspråken visserligen äro uppskjutna, men ingalunda uppgifna. Dessa uppgifter hafva naturligtvis väckt stor uppmärksamhet i Preussen och det öfriga Tyskland. Köln. Zeit. antager, att hela denna artikel är en dikt af de belgiska politici, som vilja hetsa Frankrike och Preussen mot hvarandra. Det pr telegram meddelade påståendet, att tidningen , Alt. Mercur skulle hafva betecknat ryktet om franska regeringens pression i afseende på omröstningen i Nordslesvig som en tendentiös osanning, förnekas helt och hållet af nämnde tidning. FRANKRIKE. Vi hafva under de sista dagarne omnämnt en -skrifvelse, som grefven af Chambord riktat till en af sina anhängare i Frankrike och som i nuvarande kritiska ögonblick väl må kunna anses som en proklamation till fransmännen. Den uppmärksamhet, som denna skrifvelse väckt och som den i viss mån förtjenar, föranleder oss att ur densamma anföra feljande utdrag: ,Froschåorf den 9 Dec. 1866. -Det år, hvars slut nalkas, var, min käre vän! icke lyckligt för Europa, och i synnerhet icke för Frankrike. Situationens allvar faller hvar och en i ögonen; ställningen är full af ovisshet och faror; den allmänna meningen är oroad; de hotade intressena äro i ängslan för hvad, som nu är, ochi ickelse för hvad, som komma skall; knappast återkommen från en våldsam skakning, fruktar man nya sådane. Frågor, som synas hvila, träda i förgrunden; öfverallt rustar man och förbereder de ansenligaste förstörelseoch krigsmedel. De händelser, hvilkas skådeplatser Tyskland och Italien varit, hafva kommit alla beräkningar på skam, bedragit alla förväntningar, plötsligen tillintetgjort den europeiska jemvigten, och intet land har lifligare känt den smärtsamma stöten, än just vårt land. Om andra idåer hade inspirerat regeringen för vårt land, som är troget sina nationella traditioner och sin ärorika titel a kyrkans äldsta dotter, så skulle Frankrike haft något bättre att erbjuda den helige fadren, än ett provisoriskt och öfvergående kydd. Understödd af Frankr regering, skulle Pius IX icke haft någonting af sina fiender att frukta. Ilan hade i fred kunnat utöfva sin dubbla mission af pontifex och konung, och hans folk skulle redan längesedan haft att tacka honom för ittringar, till hvilka han på ett ädelt och faderligt sätt tagit initiativet. I detta ögonblick stå vi kanhända nära en katastrof, hvilkens följicke kunna beräknas. Det är icke den påtliga eränitetens framtid, som endast är i fara; hittills handlade det om att beröfva kyrkans öfverhufvud den verldsliga makten, och man sade, att ändamålet härmed skulle vara, att återföra päfven till den apostoliska tidens heliga och vördnadsvärda armod, så att han, befriad från alla timliga omsorger, kunde fritt utöfva sitt andliga välde. Men nu hycklar man icke mera: på samma gång som hans verldsliga makt, vill man äfven angripa hans andliga; man vill lägga hand på principen för hvarje religion, hvarje autoritet; snart skall man på logiskt sätt fordra, att idten om Gud skall