Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 januari 1867, sida 1

menniskor uppfylld väg, men iute på ett ödsligt ställe, annars får ban skylla sig elf för följderna. — Alldeles rätt, log gubben, — men sålunda kan det äfven hända att ett par fullkomligt fredliga menniskor sammanträffa här ute och båda, uppfylda af mordhistorier, anse hvarandra som strätröfrare. Mången hemsk historia torde hafra uppkommit på detta sätt. — Men här komer soppan. En casuela skall smaka förträllligt i afton, och nu en flaska vin till, — kära Juanita; — du ser att vi redan hafva tömt denna och vi hålla oss till samma sort. Juanita, biträdd af en liten flicka, en indianska, ordnade emellertid allt, och hon gjorde det så tyst och med ett sådant behag, att det var en verklig glädje att derunder betrakta henne. Och medan Rafacl talade med fadern, flögo hans blickar ofta bort till den unga flickan, och henneg åsyn erinrade honom om alla de glada scener han upplefvat med hennes bröder, medan hon, ett täckt barn, alltid sprang omkring mellan de mera uppvuxna gossarne och ville leka med. Nu serverades Chupa, en Potatissoppa med ägg, som nästan alltid slutar måltiderna i Peru och Ecuador; derefter dukade Juanita af, och iordningställde för gästen det rum, som hennes bröder hade bebott. Emellertid sutto de båda männen qvar vid sin flaska vin, men hvar och en nu satt med sina egna tankar. Ingen ttrade ett ord mera, till dess gubben slutligen afbröt tystvaden med utropet: — Jag vill våga halsen derpål (Forts.