Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 januari 1867, sida 2

allmänhet, och var dessutom missnöjd med den ringa uppmärksamhet, den obetydliga del af min tid jag egnat henne under detta mitt besök. Med ett ord, det slutade med en fullkomlig brytning. Genom ett medel kunde jag hafva räddat mig. I höjden af sin sedlighet, goda qvinna! erbjöd hon att förlåta det förflutna, om jag ville gifta mig med Eliza. Detta kunde icke låta sig göra, och jag afskedades formligen från hennes hus. Natten, som följde härpå — jag skulle resa följande morgon — tillbragtes af mig med att öfverväga hurudant mitt uppförande från denna tid skulle blifva. Striden var svår, men den slutade alltför snart. Min tillgifvenhet för Marianne, min fullkomliga öfvertygelse om hennes kärlek till mig — allt var otillräckligt att öfverväga denna fruktan för fattigdom, eller besegra dessa falska begrepp om nödvändigheten af rikedom, som jag af naturen hade böjelse att hysa och lysande sällskaper hade ökat. Jag hade skäl att tro mig säker om min nuvarande hustru, om jag valde att fria till henne, och jag öfvertalade mig att tro, det ingenting annat återstod mig att göra. En svår scen väntade mig likväl innan jag kunde lemna Devonshire: jag hade lofvat att äta middag hos er denna samma dag, någon ursäkt var sålunda nödvändig för att jag bröt mitt löfte. Men om jag skulle skrifva denna ursäkt eller frambära den muntligen, var länge ett föremål för öfverläggning. Att se Marianne, kände jag skulle blifva förskräckligt, och jag tviflade äfven, om jag kunde återse henne och hålla min föresats. I denna punkt underskattade jag likväl min själsstyrka, som utgången visade, ty jag gick, jag såg henne — såg