Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 januari 1867, sida 2

tänker likväl icke försvara mig. Hennes kärlek till mig förtjenade bättre bemötande, och ofta återkallar jag, med stor sjelfförebråelse, den ömhet, som för en mycket kort tid hade förmågan att uppväcka någon genkärlek. Jag önskar — jag önskar af hela mitt hjerta, att det aldrig varit. Men jag har förorättat flera än henne sjelf; jag har förorättat en, hvars tillgifvenhet för mig (får jag säga det?) knappast var mindre varm än hennes, och hvars sinne — 0, hur oändligt öfverlägset! — Er kallsinnighet för denna olyckliga flicka — jag måste säga det, så obehagligt afnandlandet af ett sådant ämne än r för mig — er kallsinnighet är likväl ingen ursäkt för ert grymma handlingssätt mot henne. Tro er icke ursäktad genom ågon svaghet, någon naturlig brist på rstånd å hennes sida, i den lättsinniga grymheten å er. Ni måste hafva vetat, att under det ni roade er i Devonshire. alltid glad, alltid lycklig, var hon bragt till det yttersta armod. Nej, på min ära, jag visste det icke, svarade han, — jag kom icke ihåg, att jag glömt gifva henne min adress, och sundt förnuft kunde sagt henne hur hon: skulle fått veta den. I Nå vil, min herre, och hvad sade: mrs Smith? — Hon förebrådde mig med ens min! rbrytelse, och min förvirring kan lätt! tänkas. Kyskheten af hennes lit, formligheten af hennes begrepp, hennes okunnighet om verlden, — allting var emot mig. elfva saken kunde jag icke förneka, ochi äfängt var hvarje försök att mildra den. Hon var på förhand, tror jag, sinnad att betvilla sedligheten af mitt uppförande i