Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 januari 1867, sida 1

sade hon sakta, och hennes blick hvilade ett ögonblick forskande på den unge mannen. Men plötsligt betäcktes hennes ansigte och hals af en hög rodnad, och i tet hon sträckte handen mot gästen, hviskade hon: don Rafael! — Verkligen, -jublade gubben och slog ihop händerna, — och midt i igenom skäg get, det var tusan! Flicka du har bättre minne än din far! — Men jag skulle ej hafva kunnat känna n er, sennorita, sade Ratael och qvarhöll den erbjudna handen. — Jag har lemnat er såsom ett barn, och nu har ni vext opp ull en älskvärd jungfru. : d, — anfikta det, brummade gubben. — Sätt inga griller i hufvudet på lickan, — ett slät ansigte har hvar och en vid den åldern. Och nu Juanita, fram med hvad visthus och källare förmå. Mycket är det just iute, gosse, ty vi lefva här ensamma och nästan arfskilda från verlden. Men en casuela eller något dylikt kunna vi väl bjuda på. Tag framför allt upp en fiaska vin, tag två genast, — men nej, det är ist att börja med en, ty det är för varmt häruppe, — och nu fort mitt bar u, ty vår käre gäst är håde hungrig och törstig. Juanita åtlydde hastigt befallningen och försvann åter genom dörren, och medan Rafael följde heme med blickarne, fortfor gubben haltnögt: — Inte saamt? Vext upp till en präktig flicka. Men man bör inte säga det så jon hör det, ty jag vill inte ha henne tåäng. (Forts.)