Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 januari 1867, sida 1

— Lilla? log denne; — hon har blifvit en stor, duktig slicka. Men säg ingemting till henne, så så vi se om hon har bättre minne än fadern. — Och hvar äro Adolf och Louis? — Båda borta, pte i verlden; den ene i Callao på ett kontor, den andre i England för att studera maskinbyggeri. Jag sitter nu ensam här med flickan och har nödgats taga fremmande arbetsfolk. Ja, min Gud, så går det till här i lifvet, och det kan inte ändras! Då hösten kommer falla bladen af. Men här äro vi nu i det gamla huset, der du som barn så ofta sprungit omkring, och nu, än en gång, var riktigt hjertligt välkommen! —Å käre monsieur Bertrand, sade Rafael rörd, — ni kan ej tro huru djupt jag känner ert hjertliga emottagande, som är så olika mot mina landsmäns! Och då jag här, så nära mitt gamla hem — — — Derom skola vi tala sedermera, -afbröt honom den gamle munnen; det är en lång historia och måste noggrannt atfhandlas, men inte i dörren, utan vid ett glas vin och en pipa tobak, och se här kommer Juanita med ljus. En sjuttonårig flicka, smärt och välvext, med svarta hår och ögon inträdde nu i rummet med ett ljus i hvardera handen och bugade sig med naturligt behag för fremlingen, hvars blickar med öfverraskning riktades på henne. Fadern hade emellertid småleende betraktat henne, och då hon ställt ljusen på bordet samt ämnade draga sig tillbaka, sade han: — Nå, Juanita, känner du inte igen herrn? Ö Den unga flickan såg upp till honom med en viss förvåning. — Herrn?