Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 januari 1867, sida 1

— Ja, det finns många Rafael; hvem? — Känner ni då inte igen lile Rafael? Rafael? Gosse! utropade den gamle mannen och spratt häftigt till, i det han fattade hans arm och ryckte hatten från hans hufvud. — Gosse, är det verkligen du? Således lefver du ännu? Och dervid omsamnade han honom häftigt och kysste hans kinder. — Min käre monsieur Bertrand! sade Rafael och fattade hans hand. — Så stor och kraftfull gossen har blisvit! fortfor Bertrand och höll honom på armslängd ifrån sig. — Men jag trodde det aldrig, då de ville inbilla mig den dumma historien om sjöröfvaren. Äntra och döda, bah, det är förbannadt fort sagt, men går i verkligheten inte så hastigt, och, — men här står jag och pratar, afbröt han sig plötsligt, — och uppehåller gossen ute på landsvägen! He, Julio, Seppo! — Hvar hålla ni hus; — se här, tag hästen och drag väl försorg om honom. Anfäkta, det här kreaturet känner jag igen. Tillhör det inte den unge Gaspard Örtega? -Jo, han har lånat mig den för min utfärd nit. — Jo, Jo, — då jag sett en hist en gång så känner jag sedan igen honom. — Men inte mig, skämtade Rafael. — Om hästen med tiden hade fätt ett sådant der skägg, ropade gubben, — så skulle jag inte heller ha kännt igen honom. Men kom nu in, gosse, hästen är i godt förvar, och att du inte skall må sämre inne hos oss, det blir min och Juanitas Omsorg. — Juanita? Hur mår den lilla? frågade Rafael, då han vid gubbens arm inträdde i huset. —