Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 januari 1867, sida 1

— — — —— — — —— hade han sjelf gjort en nu igenvext öppning i häcken för att afkorta vägen dit bort. Här mellan blantagerna hade allting förblifvit oförändradt, endast akasiealln vid vägen var högre och lummigare, — men en förändring märkte han nu. I ett hörn invid hans fordna egendom hade; en liten koja blifvit uppförd, och den vari älven bebodd, ty då han red förbi brann en eld derinne, och en qvinnoskepnad satt nedhukad framför dörren. Men det hade! redan blifvit så mörkt att han ej kunde urskilja hennes anletsdrag; hvad brydde han föröfrigt sig om henne! Fem minuter derefter uppnådde han den gamle sransmannens boningshus, och anfallen af ett par ofantliga hundar, hvilka tycktes vägra honom hvarje inträde, måste han verkligen sitta qvar i sadeln till dess gubben Bertrand, som från verandan besvarade haus rop, sjelf kom ut och tystade hundarne. — Buenas noches, sennor, ropade han till Rasael, — ni har väl ridit vilse och kommit ifrån stora vägen? Då måste ni ätervända samma väg som ni kommit. Ämnar ni er till Limazi afton? — Nej, monsieur Bertrand, sade Rafael i det han steg af och fattade sin häst vid tygeln, jag ämnar stanna här hos er i natt, och vid en flaska claret skola vi tala om gamla tider. — Ja, men hvem tusan? ropade den gamle fransmannen förvånad, i-det han gick närmare den unge mannen och sökte urskilja hans anletsdrag. — Får jag fråga ert namn, amigo, ty ert svarta skägg och skuggan från hatten falla så tillsammans, att ert ansigte ser ut som en svart massa. — Rafael.