Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 januari 1867, sida 2

Göteborg den 12 Jan. — Det har i staternas lif inträdt det besynnerliga förhållande. att det medfört större fördel och värdighet att vara tjenare, än att vara man för sig i det borgerliga lifvets värf. Dessa tjenare hafva nemligen så småningom blifvit herrar öfver dem, i hvilkas tjenst de på sätt och VIS aro. I Vi afse här statens och kommunens! embetsoch tjenstemän i alla grader, ! hvilkas aktningsvärda verksamhet vi äro; långt ifrån att underkänna, men hvilkas ställning gentemot de menigheter, hvilkas: allmänna angelägenheter äro dem anförtrodde, är förtjent af stor uppmärksamhet. När en kommun styr sig sjelf genom! sina valda representanter, så anställas för löpande ärender och expeditioner m. m. behöfliga tjenstemän, hvilka åtnjuta all den aktning, som deras skicklighet och! ordentlighet fordra, men hvilka dock icke äro styrande eller herrar öfver den beslutande församlingen. IIär synes oss tjenstemannens ställning vara klar och värdig, till ömsesidig båtnad och tillfredsställelse. Detta gäller om tjenstemannen är anställd för att uppsätta och utfärda skrifvelser, eller om han är anställd för att förvalta medel, eller för den allmänna säkerheten, i fråga om helsovård och eldsläckning. Men förhållandet förändras, när enahanda tjenstemän anställas på annat vis, d. ä. genom regeringsmakten eller dess funktionärer. Pörrättningarne äro i sjelfva verket desamma, men ställningen mycket annorlunda. Här blifva nemligen på samma gång tjenstemännen, i högre och l gre grader, en särskild klass af menniskor, som betrakta sig såsom slyrande och herrar öfver dem, hvilkas allmänna! angelägenheter blifvit dem anförtrodda och för hvars sköta ndede uppbära sina löner. — Detta gäller om både militäre, kyrklige och s. k. civile embetsoch tjenstemän, hvilkas högsta grader gifva samhällets högsta rang och värdighet. Så bar der uppstått denna s. k. ,,byråkrativ, hvilken i vissa länder vunnit ett inflytande och utöfvar ett förtryck, hvarom vi ej ens kunna göra oss en föreställning. Det betänkligaste och för samhället olyckligaste ligger deri, att på samma gång alla landets mest framstående bildningselementer inträdt inom dessa verksamhetsområden, hvaraf uppstått den dubbla olägenheten, dels att dessa goda krafter ofta förlamas eller komma till användning inom en underordnad verksamhetssfer, dels att de undanryckas det borgerliga lifvets värf, hvilka äro de som uppehålla hela samhällsbyggnaden. Så har det t. ex. i Frankrike gått derhän, att hvarje man, som erhållit en mera vårdad uppfostran hvad kunskaper angår, blott söker ett embete; det är hela målet för hans egen och anförvandters diktan och traktan. Hos oss har förhållandet varit i det närmaste enahanda, men är dock nu på en återgång. I sjelfva verket kan och bör en stats, likasom en kommuns allmänna angelägenheter rätt väl ordnas så, att de ej kräfva