Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 januari 1867, sida 2

middagen, satt han i sadeln och red längsamt öfver Rimacbryggan samt genom Rimacförstadens breda gator, på hvilka hela kolonier af frigifna negrer hade slagit sig ned. Framför honom red en gammal man på en fet mulåsna. Då han upphann honom, tilltalade han honom. — Hör på sennor, kan ni säga mig hvarför innevånarne i denna förstad hafva målat alla sina hus himmelsblåa? Det ser bra besynnerligt ut. — Quien sabe, sennor, sade den gamle mannen med en axelryckning, — regeringen har befallt det, och husägarne måste lyda, annars skickar styrelsen dem en målare, som är mycket dyrare. — Således regeringssmak, log Rafael. — Men jag skulle vilja gifva dem ett par gula eller röda schatteringar, det såg vida mera militäriskt och uniformeradt ut. Den gamle mannen log tyst, men han svarade ingenting på det något djerfva yttrandet. Hvem visste hvilken främlingen kunde vara? Först efter en liten paus, och sedan han kastat en sidoblick på honom, frågade han: — Och hvart rider ni, sennor, om man får fråga? Kanske ni endast företagit en spatserridt genom gatorna? — Något ditåt, amigo. Till en hacienda omkring tre leguas härifrån. — Ämnar ni rida denna väg ensam? — Ja, och hvarför inte? Vägen är ju inte svår att hitta. — Hm, inte derföre, men vågarne hafva blifvit ovanligt osäkra på sednare tider. — Ja, jag har hört detta rykte från flera håll. — Rykte? Om det endast vore ett rykte,