Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 januari 1867, sida 2

— Han såg sig troligtvis inte om derester, log Gaspar. Efter denna hans utsedda oflers lyckliga flykt, tycks den ensamme ryttaren hafva undvikit landsvägen under en vecka, men i förrgår har äter en inneränare i Lima, som ämnade sig till Oberagilio för att der liqvidera en skuld, blifvit mördad och plundrad af denne skurk, hvilken måste hafva sina spejare i sjelfva staden, ty den, som icke har pengar på sig, är temligen säker. — Det der läter ju riktigt romantiskt, skämtade don Rafael; — tyvärr måste jag då sjelf försaka nöjet af hans bekantskap, ty min kassa är just inte bland de största, ehuru jag kanske har tillräckligt för att betala en simpel knifstöt. Nå, vi få se; i alla fall tackar jag dig, vän Gaspard, för anbudet af din häst, som jag med tacksamhet antar, och jag lofvar dig till och med att ej jaga honom i Rimac, äfven om Jag skulle träffa den intressante landsvägsriddaren. — Tag inte saken så lätt, Rafael. — Visst icke, jag skattar din berättelse efter dess mening, och skall i alla fall vara försiktig, — redan för din hästs skull, tillade han leende. — Men låt oss nu bryta upp, ty jag vill icke ge mig af för sent för att i afton kunna träffa en annan person, och jag måste äfven föra mina saker från bangården till ett hotell. Således vamos nos, amigo. V. Ridten till haciendan. Don Rafael behöfde ej lång tid för att besöka sina affärer, och en timma sednare, klockan kunde vara omkring tre på efter