Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 januari 1867, sida 2

honom som kunde det ej vara väntan på ett kommande ögonblick, utan måste vara minnet af något redan upplefpadt, med så klara, tydliga färger hade allt framstått för hans inre blick. Och nu? Allt förbi, allt förstördt, hvarmed han hade hoppats grunda ett lyckligt hem! Hans förmögenhet? Han skänkte dess förlust knappt en tanke i detta ögonblick, ty den kunde åter ersättas genom arbete och sparsamhet, men det förlorade förtroendet till den älskade? — Aldrig! Och hans arme onkel, hvilken han så mycket fröjdat sig åt att återse, död och i grafven; hans föräldrars egendom i fremmande händer, och den bittraste tanken af alla, att just denna förlust af hans jordiska egodelar kunde hafva förmått den egennyttige sennor Rivadia och hans dotter att draga sig tillbaka från honom! Hade hon någonsin älskat honom? Nej! — Endast utsigten att vid en välmående, aktad mans sida kunna spela en roll i Lima, hade förefallit henne lockande. Nu räckte hon med samma känslor sin hand åt den, som kunde erbjuda henne en dylik ställning! Hvad visste den lättsinniga, njutningslystna flickan om verklig kärlek? Och denna fransyska? Besynnerligt att just i detta ögonblick den sköna skådespelerskans bild framsted för hans själ! Mera trohet och känsla fanns i hennes hjerta än i hans fordna bruds, och med nvilken stolt harm skulle ej Candelaria nafva förkastat endast tanken på att beräda en offentlig scen; huru djupt under in värdighet skulle hon ej hafva ansett letta! (Forts.)