Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 januari 1867, sida 2

don Rafael och fattade stadigare i tyglarne, — jag underskattar den ej. Men nu måste jag raska på, ty annars öfverraskas jag på vägen af natten, och det vore inte angenämt. A Dios! — A Dios sennor, ropade den gamle efter honom, då han använde sporrarne, — och gif noga akt på allt omkring er! Don Rafael vinkade ännu en gång med handen och ilade i nästa ögonblick i sträckt galopp utefter den breda, öppna gatan. Men han måste snart hejda hästen, ty de stora stenar, som den nu uttorkade bergsfloden hade lösryckt, uppfyllde vägen och tvungo honom att rida långsammare, till dess han slutligen uppnådde ändpunkten af den innestängda vägen. Det var en ödslig, enformig väg, ty till höger och venster såg han endast låga lermurar, bakom hvilka låg något bevattnadt och af växtlighet betäckt land. Allt det öfriga var tröstlöst och torrt, verkligen mumieartadt förtorkadt, och de kala, kantiga bergen, hvilka till höger reste sina kala toppar, kunde ej bidraga till att förläna landskapet ett angenämare utseende. Rafael upphann här och der grupper af landtfolk, som nu återvände till sina hem. De flesta voro skrikande och skrattande negrer, hvilka ej bekymrade sig om den hvite caballeron, hvilken de fordom skulle hafva helsat vördnadsfullt. Men don Rafael märkte knappt hvad som tilldrog sig på gatan omkring honom, ty hans tankar upptogos af dagens tilldragelser samt af Candelaria, och minnet af denna stund låg som ett rimfrost öfver hans själ. Huru hade han ej efterlängtat och föreställt sig detta ögonblick, ja, så ofta och så lifligt att det många gånger förekom