Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 januari 1867, sida 2

så måtte det vara mycket blodigt, åtortog den gamle mannen, — ty hvarje vecka kräfver ett offer. Var säledes försiktig. Ni ser ut som ett af landets barn, ert ansigte är öppet och redligt, jag tycker nästan att det förefaller mig bekant. Det skulle göra mig ondt, om de i morgon återförde ert lik i den ohyggliga, mörkbruna korgen. — Rider ni inte samma väg, amigo? — Då vore jag inte ensam, sennor; ty banditerna skona inte en gång fattigt landtfolk för de par dollars de medföra hem. Jag viker af åt venster, så snart vi hunnit nära porten. — Således hafva stråtröfvarne icke vågat sig fram nära staden? — Nej, inte så långt som de verkliga, af låga lermurar och trädgårdar innefattade gatorna räcka, sade den gamle; — ty öfverallt finnas der små bivägar och på dessa färdas menniskor, som plötsligt kunde komma de anfallna till hjelp. Först der, hvarest den sista tambon sstår, en slags lönnkrog, i hvilken det sämsta pack uppehåller sig och är säkert att alltid finna bekanta, och hvarifrån den öppna vägen börjar, eller der egentligen hvarje väg upphör, — ty derifrån leda endast gamla spår utefter foten af bergen, — endast der har man hitintills hört talas om rån och mord. Vägen är också bra ödslig der och lifvas endast om mornarne, när folket beger sig in till torgen. — Och ingenting händer dem? — Då de bege sig till staden har ingen enda bland dem en real kontanta pengar i fickan, och på hemvägen rida de alltid ut tillsamman. — Tack nu, amigo, för er varning, sade