Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 januari 1867, sida 1

— Gaspar! utbrast Rafael, då han blickade upp mot den talande, och i den framför honom stående peruanske officeren igenkände en gammal skolkamrat. — Känner du mig verkligen, companero? Jag började redan tro att menniskans minne är beroende af räknesinnet, — ej räknesinnet at minnet, som man egentligen skulle förmoda! — Och han fattade dervid den erbjudna handen samt skakade den hjertligt. — När kom du hem? I dag, — Nå, vet du hvad som har händt? — Nej, endast det som rör mig sjelf. Kanske du kan meddela mig det förefallna. Hvart går du nu? — För att äta middag. Har du redan ätit? i — Ja och nej; i alla fall följer jag dig, ty jag känner hehof af ett glas vin för att nedskölja ett visst, klimatiskt obehag. Och i det han fattade sin väns arm gick han utför gatan med honom och till teatertorget, der de i en af de närbelägna stora matsalongerna lätt funno en enskild plats och kunde språka obehindradt. Men Rafael erfor icke mycket nytt af honom, Hans fordna egendom låg visserligen icke långt ifrån staden, — på sin höjd tre eller fyra leguas, — men likväl utom densamma, och den, som ej hade någon förbindelse med det inre af landet, kom sällan eller aldrig ditut, Allt hvad 42 hada t. m I i 4 man då nas :älet OM saken i Lima, — ty nu tänkte ingen mera derpå —, tycktes inskränka sig till Rafaels onkels, den gamle sennor Aguila, plötsliga död, hvilken en vacker dag, efter en stark frukost, nedföll från sin stol utan att sedermera återfå medvetandet. I detta heta klimat kunde