Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 januari 1867, sida 1

menderar mig hos er. Jag lemnar er med den angenäma känslan att hafva funnit en verklig vän. Gud vare med er, värdige man, Gud vare med er! och med en djuh pördnadsfall bugning lemnade don Rafael detta hus, hvars egare nyss gifvit honom de varmaste vänskapsförsäkringar och om hvilken han dock nu visste, att han från detta ögonblick var hans bittraste fiende. De värsta fiender kro de, som stå i skuld hos oss, äfven om det endast är för ett gifvet löfte. Men hvad brydde don Rafael sig derom. Med hjertat uppfyldt af bitterhet mot menniskorna, bedragen af sin älskade, undviken af sina vänner, hånlog han för sig sjelf, då han tänkte på det bryderi hyaruti han försatt sin en gång tilltänkte svärfader, då han lät honom förstå huru han uppskattade hans löften. i — Detta var således mitt emottagande i hemmet, mumlade han sakta i skägget då han gick utför gatan, som förde till stora torget, — han visse ej riktigt sjelf hvart han gick, ty han hade ej något bestämdt mål, — detta var således det ögonblick, som jag så ifrigt elterlängtal? — Det är den gamla histörien; man bör aldrig efterlängta en viss dag eller tidpunkt. Tiden ilar och ögonblicket är vårt, men endast Gud vet hvad den nästa veckan eller dagen bringar oss, och om vi en gång hafva hängifvit vårt hjerta åt framtiden, så känna vi oss sedermera desto olyckligäre, då vi 22 ogs gäckade. — Rafael! Amigo, är det verkligen du, eller är det din vålnad, — och med ett ansigte så dystert och vildt som ett åskväder i Cordillera?