Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 januari 1867, sida 1

kedja, hvarnnder han blickade ut genon fönstret, — ni har visserligen lidit svärförluster under de sista åren, och en min dre spänstig ande kunde blifva nedböjderaf, men icke er, ty jag känner er fö väl, I början skall det visserligen blifv: svårt för er att besegra en viss nedsla genhet, — men pi skall — ni skall åte bemanna er. Ni är ännu ung, ni har lif vet för er, ni skall börja ånyo, och hvar jag dervid kan göra för att understödj, er och hjelpa er framåt, det kan ni var: förvissad om att jag äfven skall göra a alla krafter. Vänd er vid hvarje förlägen het till mig och betrakta emellertid mit hus fullkomligt såsem ert eget, jag her el ifrigt derom, Don Rafael, som under detta tal had låtit sin blick med ett lätt leende tast hvil: på honom, utan att likväl en enda gång möta den värdige mannens öga, sade ni i det han kraftigt tryckte hans hand: — Väl taladt, värde man. Jag har till bragt nära tre år i Tyskland, och om er man i er ställning och med ert inflytande der hade sagdt mig hvad ni nyss hade god heten nämna, så kunde jag hafva skatta mig lycklig, ty jag hade då funnit en san! vän. Men här i Peru, sennor Rivadia, ve ni väl att det är annorlunda. Då ma här ställer sitt hus till en fremlings dis position, så väntar man framför allt a en städad person att han ej gör någo bruk deraf och icke tar oss på orden, Ocl hvad edra öfriga löften angår, sennor Ri vadia, så emotiag derför min djupaste oci uppriktigaste tack, Jag uppskattar er anbud lika så varmt som det var menadt och tillåt nu att jag hörsammast rekom