Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 januari 1867, sida 4

symptom till förbättring fortfor, och at Marianne omkring klockan sex försjönk en lugn, ihållande, och efter allt utseend angenäm sömn, tystade hon hvarje tvifvel Tiden närmade sig nu, då öfverste Bran don kunde väntas tillbaka. Klockan tio trodde hon, eller åtminstone icke mycke sednare, skulle hennes mor befrias frår den förskräckliga oro, hvari hon nu måste resa emot dem. Öfversten äfven! — kan ske knappast mindre ett föremål för med: lidande! 0, hur långsamt gick ej tiden som ännu höll dem i okunnighet. Klockan sju lemnade Elinor Marianne som ännu sof, och gick ned i förmake för att dricka th med mrs Jennings Denna ville äfven öfvertala henne att tags någon hvila före modrens ankomst, och tillåta yenne intaga hennes plats hos Marianne, men Elinor kände i detta ögonblick hvarken trötthet eller förmåga att sofva, och kunde ej vara ifrån sin syster ett enda onödigt ögonblick. Mrs Jennings följde henne derföre endast upp till sjukrummet, för att öfvertyga sig att allt fortfor att vara rätt, lemnade henne der åter at hennes åligganden och hennes tankar. och drog sig tillbaka till sitt eget rum att skrifva bref och sofva. Aftonen var kall och stormig. Vinden tjöt omkring huset, deh regnet slog mot nsterrutorna, men Elinor, uppfylld af lycka, märkte det icke. Marianne sof midt under stormen, och de resande, dem väntade en rik belöning för alla nuvarande behag. (Forts.)