Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 januari 1867, sida 2

henne, då hon, ännu till hälften ett barn, spelade hans åleningssånger för honom, hvarvid Lan kyste de fina fingrar, som lockade sådana melodier ur strängarne. Nu sjöng en halfhög röst, men det var ej Candelaria; hvem kunde vara hos henne, kanske hennes broder? Men det var den sång, som han fordom hade lärt henne, -som han sjelf diktat till en gammal folkvismelodi. — Hans hjerta klappade våldsamt. Utan att han sjelf visste hvad han gjorde, smög han sig närmare den halföppna dörren. , Midt emot densamma hängde en stor spegel, och deruti såg han hennes profil vänd mot glaset, Candelaria, — hans Candelaria, sittande i en fåtölj och vid bennes fötter, men med ryggen vänd mot spegeln, en ung man, som på guitarren spelte hans säng, — men det var icke hemtes broder. Stilla och orörlig stod han vid dörren och lyssnade till tonerna likasom i en dröm, till dess ljuden slutligen förklingade. Och nu? Nu tog hon guitarren ur den unge mannens händer och svarade på sången, på hvilken åter måste följa ett svar från hans sida. — Om han nu? — IIastigt kastade don Rafael en blick omkring salongen, hans minne hade ej svikit honom, der stod ett fortepiano. Med ljudlösa steg smög han sig öfver mattan, och då hennes svar tystnade, och den unge kavaljeren åter skulle beröra strängarne, anslog don Rafael med kraftig hand tangenterna, och hans välljudande, manliga stämma inföll med vild humor i melodien: För dig, för dig min kärlek öm, Mitt hjertas slag; Och hvarje dag Jag skådat uti minnets dröm Blott dina sköna anletsdrag.,