Poliskammaren. Den 3 dennes anmälde handlanden Carl Andersson, som har sin salubod i en källarelägenhet i huset n:o 105 litt. B. i 12:te rote roten vid Landalaliden, att föregående natten skett inbrottsstöld i hans lokal, hvarvid tillgripits 40 rdr, bestående af sedlar, silfver och kopparmynt, några stycken ost, vägande 60 f4., 1 topp raffinadsocker ox 7 tt. något kaffe och socker i strutar, 3 buteljer portsamt 3 buteljer körsbärsvin. Vid anställda efterspaningar inhemtades, att för stöld straffade Johan Fredrik Nilsson, som var boende hos förre stadssoldaten Johannes J:n Skoldberg, föröfvat tillgreppet, hrarom dennes stjufson, förre glasmästarelärlingen Edvard Johansson, Var medvetande, hvarjemte skälig anledning förekom att Sköldberg och hans hustru äfven kände till saken. Nilsson, Johansson och makarne Sköldberg blefvo derför häktade. Dervid innehade Nilsson 2 rdr 67 öre och i Sköldbergs bostad påträffades 1 oststycke, som makarne Sköldberg uppgäfvo sig ha fått af Nilsson, hvarjemte hustru Sköldberg omtalat, att hon trodde att de stulna sakerna voro gömda någonstädes i närheten af deras bostad. Vid eftersökning funnos ock under snön nära huset 2 stycken ostar. Nilsson, som i början ihärdigt förnekade all vetskap om stölden, bekände sig slutligen saker härtill och att han föröfvat flera andra. Så hade han tillgripit en slipsten från jernhandl. Eriksson vid f. d. Gamleport, hvilken sten hittades i Sköldbergs hemvist. Från landtbrukaren E. Poleman hade han stulit 1 jernspett och ur ett äkdon från ekänd person 1 påraply, som Såöldberg sålt för 50 öre. Jernspettet hade köpts för 25 öre af samme handlande Andersson, hvilkens salubod han sedermera plundrat. Vid i går hos poliskammaren företagen undersökning angående dessa stölder, berättade handl. Andersson, att öfver dörren till saluboden varit en jernstång som fastlåsts medelst ett hänglås. När Andersson, som är boende på annat ställe, kom till boden klockan 8 på morgonen, stod dörren öppen. Tjufven hade försökt att med knit skära sönder dörrkarmen vid krampan, för att få bort denna, men när detta icke lyckats, hade han brutit sönder låset. Äfven en inre dörr var uppbruten. Utom penningarne och de nämnda varorna, hade tjufven också medtagit jernspettet, som Andersson, hvilken handlar med gammalt jern, köpt af Nilsson, men till ett pris, motsvarande hvad dylikt jern i allmånhet betalas med. När kan köpt jernspettet, som var gammalt och rostigt, hade han frågat Nilsson om denne fått det på ärligt vis, derpå han erhållit ett jakande Svar. Handlanden Eriksson värderade slipstenen, hvilken varit stående utanför hans salubod och bortkommit för oml:ring 14 dagar sedan, till 2 rdr. fr Poleman, hos hvilken Nilsson biträdt vidrenhållning för Stadens räkning, meddelade, att han mistat flero sådane jernspett. Dylika brukade arbetarne förvara i handl, Börjessons hus, hvadan Nilsson måtte ha stulit jernspettet å detta ställe. Joh. Fredr. Nilsson vidhöll. att han begått de nämnda stölderna, men förnekade att ha tillgripit hos handl Andersson annat än penningarne, en pörtemonnä, ostarne och något socker i otrutar. Nilsson och Sköldbergs stjufson, Edvard Johansson, hade öfverenskommit att de skulle begå stöld tillsammans, dervid Nilsson yttrat att han ämnade belsa på hos en hökare. För ett sådant dåds utförande hade Johansson lånat ett huggjern, då han föregifvit, att jernet skulle bogagnas vid lagning af en släde. När Nilsson derför under natten lemnade Sköldbergs bostad. hvarvid Johansson var vaken och talade med Nilsson, visste den förre att han skulle gå ut för att stjäla. Johansson skulle ha följt med, men ville cj gå upp, och blef således hemma, väntande på kamraten Vid ankomsten till handl. Anderssons salubod försökte han att få lös krampan vid låset medelst skärning i karmen omkring densamma, men när detta icke lyckades bröt han sönder låset. Den inre dörren hade han deremot icke brutit upp, ty denna var ej låst. Penningelädan tömdes, dervid han äfven tog en portmonnä, i hvilken lades sedlarne och silfvermyntet. Af varorna stal han några oststycken och strutar med socker, hvarefter han återvände till sin bostad. När han inkom der, yttrade han till Johansson: ,nu är det färdigt, hvartill denne svarade: ,det var brat. Derpå omtalade han för Johansson hvar han varit, tände upp ljus och räknade jemte denne kopparmyntet, svin lades i en mössa. Nilsson aftog härefter rocken och lade sig i en skrubb, der han hade sin sotplats, men steg snart upp igen, dervid han saknade portmonnän, som han var säker på att han haft med sig hem. Ljus tändes ånyo och såväl han som Johansson sökte öfverallt efter den försvunne portmonnän, men denne kunde ej igenfinnas, fastän Sköldbergs hustru, som gått upp, äfven tycktes göra hvad hon kunde för att finna den. Nilsson trodde nu att ingen annan än hustru Sköldberg tagit portmonnän och således nästan alla de stulna penningarne, hvadan hon skulle ha skördat den egentliga vinsten af hans företag. Längre fram på morgonen, när hon kokat kaffe, hvarmed Nilsson och familjen Sköldberg trakterats, hade hon fått socker af honom. Han hade äfven gifvit makarne Skoldborg något af osten, men det mesta häraf hade han lagt i snön utanför huset. Nilsson hade ock varit ute och köpt bränvin, hvarmed han undfägnat Johansson och Sköldberg. LEd. Johansson tillstod att han, såsom Nilsson uppgifvit, öfverenskommit med denne att de skulle begå stöld, hvarför han lånat ett huggjern äfvensom samtalat under hatten med Nilsson om hvad denne stulit och räknat kommarmynten, men försäkrade att han icke fått något af penningarne eller visste hvart portmonnän tagit väsen. Han hade således varit medvetande om tillgreppet, men ke deltagit häri. Hustru Sköldberg sade sig deremot vara alldeles oskyldig. Hon vaknade när Nilsson kom in på morgonen, men visste icke att han varit ute under natten. N han och hennes son sökte efter portmonän, biträdde hon dervid, men kunde ej finna den. Af Nilsson hade hon fått några ostbitar och 1 rdr i kopparslantar, men icke trott att dessa voro svalna. Hon påstod att Nilsson varit rusig och derför icke haft reda på hvad som passerat hos dem, enär ban sopat undan snön a ågen till huset, hvilket hon ansåg såsom ett bes på att han gått i fyllan och villan. Nilsson anmärkte, att detta skett för att utplåna i spåren efter hans fotsteg i snön, då han befarade! att man skulle mörka dessa. Som hustru Sköldberg var vaken, när han kom hem och hört hov nom omtala stölden, kände hen ganska vil till saken. Såsom ett ytterligare bevis härpå unpgaf.