Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 januari 1867, sida 3

vänligheten i hennes sätt ersatte rikligen denna brist på eftertanke och belefvenhet, som ofta kom henne att fela i artighet, hennes vänlighet, rekommenderad af ett så täckt ansigte, var intagande; hennes dumhet, ehuru ögonskenlig, var icke osmaklig, emedan den icke var egenkär, och Elinor kunde hafva förlåtit allt, utom hennes skratt. De båda herrarne anlände följande dagen tilll mycket sen middag, och bildade en behaglig tillökning i sällskapet samt gåfvo en mycket välkommen omvexling åt dess konversation, hvilken blifvit tem igen matt under en lång regnig förmiddag. (Forts.)