Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 januari 1867, sida 1

Sennor Aguila. Af Gerstäcker. ) (Fri öfversättning af Sigfrid Nyberg.) Ater kallades Felipe och afsändes till kaptenen, men han återkom efter en stund med den underrättelsen att kaptenen fruktade en storm, hvarför han ej vågade att åter anlöpa ön före natten. — Der går en kanot! ljöd ett rop och då öboarnes blickar riktades öfver bord, sågo de en af de lösryckta och fyllda kanoterna flyta på vågorna, och medan de sprungo längs relingen för att efterse de öfriga, dref den ena kanoten efter den andra derifrån. Brisen, som hitintills hade varit ganska svag, hade rört briggen, hvilken endast fört små segel, så långsamt framåt, att de lätta kanoterna kunnat följa dess kölvatten. Men nu voro flera segel tillsatta, brisen hade äfven friskat i, och de lätta kanoterna kunde ej längre hålla sig flott. De hindrades visserligen genom den så kallade lofbommen F) från att kantra, men om bastfänglinan icke genast brast, så fylldes kanoten, hvars tyngd den svaga linan icke längre kunde emotstå. Den ena )) Se H.-T. N:o 5. ) Lofbommen är en lätt spira, som flyter på vattnet några fot från kanotens ena sida, samt är fästad vid densamma medelst smala tvärslån. Härigenom kan den ranka farkosten aldrig kantra.