Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 januari 1867, sida 1

tade ett par tre af dem, träffade af vildarnes yxhugg. Men kaptenen och superkargen hade ej heller förblifvit overksamma åskådare, ty de visste ganska väl att deras lif sväfvade i stor fara, om de numera ursinniga vildarne togo fartyget. Beväpnade med dubbelgevär, medan understyrmannen afsköt en vidmynnad såkallad skrotbössa bland de anfallande, sköto äfven de till höger och venster bland de olyckliga, af hvilka flera föllo för de skarpa skotten, och många sårades, äfven bland dem som icke deltogo i striden utan sutto sjuka inkrupna i någon vrå på däck. En sådan öfvermakt och de fruktade eldvapnen voro de ej vuxna. I vild ångest flydde de förut, och matroserna hade nu ringa möda att binda alla de vapenföra männen och drifva ned dem i det för dem redan iordningställda mellandäck. Der öfverlemnades de åt sig sjelfva under natten; men nu gällde det framförallt att; från däcket utplåna alla spår efter striden, ty kaptenen fruktade med skäl, att de bedragnas raseri kunde den följande dagen utbryta vida farligare vid åsynen af det! utgjutna blodet och deras mördade vänners lik. I detta heta luftstreck kunde man icke göra några omständigheter med de döda. Sedan öboarne således blifvit neddrifna och luckorna pålagda, kastade man både matrosernas och vildarnes lik öfverbord. Derefter skrubbades däcket, och beväpnade vakter utsattes, hvilka voro tillräckliga att göra hvarje nytt försök af de hjelplösa öboarne oskadligt. Alla segel hade emellertid blifvit tillsatta, och med en frisk läringsvind stäf