Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 januari 1867, sida 1

efter den andra lösrycktes, och indianernas skri uppfyllde däcket. Åter skickades Felipe till kaptenen, mer denna gång med hotelse att de sjelfv: skulle styra hans fartyg tillbaka, om har ej genast vände för att hemföra dem. Mer denna gång återkom förrädaren icke, ty han ansåg sig icke längre säker bland då uppretade indianerna. I hvarje fall måste de först åter lugna sig och foga sig efte det oundvikliga. En obeskriflig scen af förvirring upp: stod nu ombord, ty för första gången anade männen att de voro förrådda. Men högst få vore ännu i stånd att hålla sig på fötter, ty besynnerligt nog utöfvade det stora fartygets rörelser sin obehagliga inverkar på nästan alla dessa menniskor, hvilka sedan barndomen hade varit vana att: sina kanoter gunga på vågorna. De blefve våldsamt sjösjuka, och medan qvinnorna nedkastade sig på däck samt gräto och jemrade sig under känslan af sin sjukdom och sin olycka, sutto de flesta af männen nedhukade i stum förtviflan på plankorna, och endast de få, som blifvit förskonade från sjukdomen, fattade i känslan af den hotande faran de yxor och knifvar de nyss köpt samt sökte storma kajutan. Nu först visade peruanerna sina verkliga afsigter. Åtta eller tio med musköter beväpnade matroser sprungo fram och hotade att nedskjuta hvar och en, som icke ögonblickligen nedlade sina vapen på däck. Men öboarne, hvilka dels icke förstode denna hotelse, dels icke brydde sig derom, störtade sig i blindt raseri mot slöddret, och innan karlarne, som dessutom icke voro särdeles vana att handtera skjutvapen, kunde göra bruk af sina gevär, stör