Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 januari 1867, sida 3

2 Marianne Ehrenström. I Aftonbladet af sistl. Lördag läses: -Den gustavianska tiden— hvilken poetis klang ligger det icke uti dessa ord; med hyilk rosenskimmer omgifver icke santasien denna per od, som redan synes oss ligga så aflägse! Oc dock ha alltintill den sista tiden funnits qvar blar oss personer, som utgjort lefvande minnesmärke från denna period. Döden har nu bortkallat c sbland de sista af dem; kanske den sista som stå 3 uti intimare beröring såväl med det gustaviansk hofvet som med den tidens vittra lif och alla fran t stående personligheter. Fru Marianne Ehrenströ a härstädes i går i den höga åldern af öfve 93 år. I Generallöjtnanten J. F. Pollet och hans mak J. C. II. v. Pachelbelsg dotter Marianne föddes Iveibrucken den 9 December 1773, under det fa dren var öfverste i fransk tjenst, och räknade blan sssina faddrar kurfursten af Baijern. Vid fem år ålder flyttade hon med sina föräldrar till Stral snnd, der fadren blitvit utnämnd till svensk kom mendant. Vid 17 års ålder erböll hon genom e egen tillfällighet anställning såsom hofliröken ho drottning Sofia Magdalena. Gustaf III såg en gång jda han under finska kriget befann sig ombord pi ;skonerten Amphion, den honom följaktige genera Pollet stå och med synbar rörelse läsa i ett pap per och frågade hvad det var. ,, Ett bref från mir aldsta dotter, ers majestät! svarade generalen Konungen yttrade sin önskan att se det och srap berad af hennes stil och sramställningssätt, yttra sue han: er dotter skrifver ju alldeles charmant shr general — hur gammal är hon:. — Sjuttor jår, ers majestät! Nå vält — inföll konun1 gen, ,jag utnämner henne till hoffröken hos drottningen?. Marianne Pollet fortfor att tjenstgöra i denna egenskap hos enkedrottning Sofia Magdalena till iden 3 Mars 1803, då hom på Stockholms slott firade sitt bröllop med generalfälttygmästaren Nils Ehrenström, som flyttade med henne till Göteborg, der han erhållit kommen dantsbefattvingen, och der hon förstod att såsom värdinna ge lif och behag åt deras gästfria hus, som bland andra gäster vid denna tid äfven räknade den landsflyktiga franska konungafamiljen. 1810 återflyttade de till Stockholm, der fru Ehrenströms talanger och pikanta konversation åter gjorde henne mycket omtyckt vid hofvet. 1816 blef hon enka och erhöll en ringa pension, så att hon nödsakades för sin ringa utkomst anlägga och förestå en läroanstalt för flickor, hvarmed hon fortfor ända till 1840, då hon kom i besittning af ett litet arf. Omkring medlet af 1820-talet var hon i Leopolds aftoncirklar en ,, Madame Btaöl en miniature och stod i nära beröring med alla den tidens litterära och artistiska celebriteter. Sjelf hade hon sin lilla cirkel, i hvilken män sådana som Wallin, Tegner och Franzen gerna deltogo. Utom det att hon skref åtskilliga korrespondensmeddelanden till utländska blad utgaf hon år 1826 ett temligen vidlyftigt arbete ,, Notices sur la litterature et; les beaux-arts en Suede, Första afdelningen af detta arbete handlar om litteraturen, den andra om teatern och musiken, den tredje om måleriet och skulpturen. Såsom redan titeln Nokices också antyder, söker man här förgäfves en fullständigare och i någon mån kritisk framställning; men derigenom att arbetet var affattadt på franska språket bidrog det att utomlands fästa uppmärksamheten på litterära och artistiska förbällanden i Sverge. Sednare utgaf hon en Notice biographique sur mr de Leopold. Utom dessa litterära sysselsättningar lärer hon äfven såsom utmärkt dilettont ha befattat sig med de sköna konsterna. Boye yttrar om henne i sitt Målarelexikon , Måar landskap i ett behagligt maner med färgade kritor, och laverar med tusch eller seppia i Beangers stil. Hennes snillrika kompositioner: öfver Bjerkeen och Cardell äro bekanta. Hon läer ätven hafva egt en briljant sångröst och lärer på skalden Kellgrens bön ha beredt honom den slädjen att sjunga några sånger hos honom, då van låg af plågor fängslad på sotsängen. anne på sin höga ålderdom bibehöll hon, oakadt tilltagande yttre bräcklighet, sina själsförmösenheter och framförallt sitt minne, ur hvars rika atter hon meddelade många intressanta och närkliga saker åt de bekanta, som besökte henne ch som hon alltid så gerna mottog. På sina fölelsedagar under de sednare åren hade hon gläden att hedras med besök af den kungliga familens medlemmar. Ton öfverlemnade, vid ett sålant besök, åt H. M:t drottningen en dyrbar reik af drottning Marie Antoinette, ett stycke af nanschetten å den linneträja, som den olyckliga ranska drottningen bar i sitt fängelse och som ru Ehrenström hade mottagit såsom ett minne af ertiginnan af Angouleme. Fru Ehrenstroms efterlemnade anteckningar säas vara öfverlemnade åt frih. Bernhard v. Bekow. Då hon haft tillsälle att vid hofvet iaktaga så mycket, varit intim vän med fröken Main Rudensköld, och, utom de förut omnämnda tterära personligheterna, varit personligen beant med J. G. Oxenstjerna, Schröderheim, Roenstein, Gyllenborg, Silfverstolpe, Bellman, Serel, Schiller m. il., så förete dessa memoircer utan viftvel mycket af intresse.