Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 januari 1867, sida 3

den svenska litteraturen så ytterst få dil ter finnas, hvilka kunna sägas tillhör summa genre som detta humoristiska epo Måhända skola inrotade fördomar rörand poesiens natur störa en och annan läsare njutning af detsamma, måhända skall til ochmed någon kritiker af högförnäma me ensidiga estetiska teorier föranledas a bryta stafven deröfver; men det torde doc kunna tagas för afgjordt, att det förr el ler sednare skall i vårt land lika hög uppskattas af den bildade allmänheter :Isom de med det närmast beslägtade arbe tena af en Wieland eller en Walter Scot värderas i andra länder. Och huru vore väl annat möjligt? Hvil ken friskhet, hvilken äkta humor, hvilke omedelbarhet, hvilken inspiration finnes ick i denna kärlekshistoria. Huru vidt skilje ej den sig från den ,,klangpoesi, som så fri kostigt bestås i våra dagar, fån denna dikt konst, som icke är stort annat än ,,en klin gande malm och en ljudande bjellra4, frår detta mekaniska arrangerande och uppstuf vande af granna men slitna fraser. I, Riddai Herburt och jungfru Hilde har innehälle nästan öfverallt helt och hållet genomträng. formen, ordens drägt sitter som fastvex .Ipå tanken, intet är till öfverlopps elle skyldrar blott för grannlåts skull. IIurt itängslas ej läsaren af dessa lefvande skil dringar af den yttre verlden och af hjertats inre verld, huru rycker ej berättaren honom med sig och förmår honom att lifligt intressera sig för denna historia, som till sina grunddrag föga skiljer sig från dem, som under århundradens lopp i milliontal uppdukats af sagoberättare, skalder, romanförfattare och novellister! Och hvad versifikationen angår, så torde det ej skunna bestridas, att den eger en sällsynt grad af fulländning, en ledighet, som frestar läsaren att antaga, det den bundna istilen är den för förf. naturliga, liksom sdet sades om Ovidius, att hvad han skref blef vers. Kunna då inga anmärkningar göras mot denna dikt? Utan tvifvel har den äfven sina svaga sidor jemte de stora förtjensterna, och vi skola här framhålla dem, som vi tro oss finna. För det första tyckes bristen på verkligt sedliga motiver för hufvudpersonernas handlingssätt och dito åsidosättande af äfven de giltigaste betänkligheter för ernåendet af sitt önskningsmål jäfven i en poetisk berättelse af detta slag vara egnade att minska läsarens intresse för dem och för , kärlekshistoriens lyckliga utgång. IIerburt hade, sedan han förskjutits af sin egen fader, funnit en tillflykt och åtnjutit godhet vid sin morbroders, den i sagorna så berömde konung Thidriks hof, erbjuder sig att resa till kung Artur i Britannien, för att på Thidriks vägnar fria till hans sköna dotter och, om giftermälsförslaget antages, föra henne till den väntande hjeltekonungen. Denne sednare beviljar honom detta uppdrag, mot en rådgitvares afstyrkan, i förlitande på hans trohet och heder, men sedan Herburt hos konung Artur framställt sitt ärende, börjar han sjelf förälska sig i henne, och slutet blir, att hanistrid mot tro och pligt och fläckfri ära rymmer med ,,sin konungs brud, på samma gång kränkande gästens pligt mot en värd, som på det bästa och mest förtroendefulla sätt mottagit honom. Och hvad Hilde angår, så visar äfven hon, derigenom att hon låter enlevera sig, den största brist på ,pietas mot sina föräldrar och särskilt mot sin: ädle, i saga och sång så högt prisade fader, hvilken, enligt hvad allt antyder, omfattade henne med den innerligaste kärlek, följande den af honom sjelf uttalade regeln: sför ett älskadt barn en far Försakar lätt hvad bäst han har. Det steg Hilde tager förekommer ännu klandervärdare, då man besinnar, att det å föregåtts af något försök å hennes sida utt stämma hennes föräldrar till förmån ör hennes önskningar, och att hon ej ens underrättat dem om sin motvilja för förnälningen med konungen i Bern. För frigt är det ett faktum, att detta steg, aktadt det kanske icke så sällan togs i nedeltiden, tillföljd af det då allmännare öräldratyranniet, dock stod lika mycket, m ej mera, i strid mot den tidens moraiska idber än mot nutidens. Vi hemställa hos kännare af medeltilens seder, om förf:s id6 att låta Artur tnämna den främmande riddaren till sin lotters munskänk, sålunda lemnande hoom fritt tillträde till den ,,sal, hvari don vistades med sina tärnor, icke är liet vågad. Den förefaller desto besynnerigare, som förf. förut yttrat i öfverenstämmelse med den hittills allmänna företällningen om den etikett, som rådde den iden. som åsvftag