Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 januari 1867, sida 2

ögonblickets munterhet, — men, på min ära, är det icke en högst allvarsam affär. Stackars Edward! han är minerad för alltid. Jag är ytterst bedröfvad derför, ty jag vet att han är en mycket godhjertad varelse, — så välmenande kanske som nägon i verlden. Ni får icke döma honom, miss Dashwood, efter er korta bekantskap. Stackars Edward! hans sätt är visserligen icke det lyckligaste, men vi äro ju icke alla födda med samma förmögenheter, — samma skicklighet. Stackars karl! att se honom i en krets af främlingar! Det var sannerligen ömkligt nog, men jag tror, på min ära, att han har så godt hjerta som någon i riket, och jag bedyrar er, att jag aldrig i mitt lif blifvit så häpen, som då allt kom i dagen. Jag kunde icke tro det. Min mor var den första som sade mig det, och jag, kännande mig uppmanad att handla med beslutsamhet, sade genast till henne: Min bästa mor, jag vet icke hvad ni ämnar göra vid detta tillfälle, men för min lel måste jag säga, att om Edward gifter sig med detta unga fruntimmer, vill jag udrig se honom mera. Det var hvad jag sade genast. Jag var verkligen i högsta zrad förargad. Stackars Edward! han har handlat illa mot sig sjelf — utestängt sig ör alltid från allt anständigt sällskap! len, som jag sade till min mor, jag är cke det minsta förvånad deröfver; af hans ippfostran kunde man alltid vänta någoning sådant. Min stackars mor var halft ansinnig. (Forts.)