Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 januari 1867, sida 1

— Felipe, hvart far kapten? Han går längt ut; — vi kunna inte komma tillbaka med vära kanoter! Felipe gick fram till dem, men han var helt lugn och obesvärad. — Jag har nyss frågat kaptenen, sade han, — emedan vinden blef starkare fruktade han att ligga så nära under ön. Han vänder nu straxt. Till dess ni slutat er handel äro vi åter vid inloppet. Männen lugnades af dessa ord, ty de hade flera gånger på andra fartyg kryssat fram och tillbaka vid ön; men qvinnorna tycktes blifva oroliga och förlora allt intresse för sin handel. De flesta varerna voro redan sålda, och de längtade tillbaka till land och till de sina. De funno det nu hemskt bland de fremmande männen och dessutom plågsamt, ty här ute, ej längre skyddad af det breda refvet, gick en högre dyning, ehuru sjön ännu var jemn, och det stora fartygets rörelser gjerde dem illamående. Superkargen hade emellertid sparat en öfverraskning åt dem, nemligen ett bjert rödt tyg med svafvelgula ränder, hvilket nästan bländade dem. För en kort tid fängslade han äfven fullkomligt deras uppmärksamhet derigenom, och de få, som ännu hade, något att afyttra, kunde ej emotstå denna frestelse. Till andra utde-lades smala tygstycken, hvilka räckte till en parcu eller lifgördel, och alla trängde sig omkring honom så linge detta varade; men fartyget hade ännu icke vändt, för att återgå till deras ö, utan i dess ställe eflägsnat sig så långt derifrån, att den lägre palmtrakten redan försvann vid synranden och de grönklädda bergen antoge en blåaktig färgton. (Forts.)