Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 januari 1867, sida 1

något annat från fartygen än tobak, ellor någon knif, — stundom en yxa. Felipe måtte äfven tidigt hafva lemnat sin hydda, ty redan innan den sista kanoten var klar, kom han roende i sin, i hvilken han denna dag undantagsvis hade medtagit en gosse från grannskapet för att stanna qvar nere i densamma, medan han sjelf gick ombord och öfvervakade öboarnes intressen under handeln. Han påstod att då så många kanoter samlades invid fartyget, kunde den ena stöta emot den andra och skadas; — detta ville han söka förhindra. Och nu rodde de ut, — en hel hop glada, lyckliga menniskor, och hvad de pratade och skämtade med de qvarblifvando! — Der gäfvos och öfvertogos kommissioner, här smekte en moder ännu en gång det på stranden qvarstående barnet och gaf det goda råd, — att ej komma för nära den svängande gungan eller att icke simma för långt ut mot refvet. Der ropade en ung karl ett kjertligt ,,Joranna till sin käresta, som hviftade efter honom med en blommande qvist, och derefter började en verklig kapprodd om hvem som först skulle uppnå det fremmande fartyget. Långsammare, men tätt bakom dem, följde Felipe. — Han hade ej tagit afsked af någon på stranden oeh knappt vexlat ett erd med någon. Tyst och dyster satt ban i sin kanot, och då den lilla flottiljen plötsligen ilade fram öfver lagunen, rodde han likasom tvekande efter dem, och så snart han hunnit ombord, skickade han gessen tillbaka i land med kanoten. Så många lastade kanoter hade ju kommit ut, att han sedermera nog kunde få återvända med någon af de tomma.