Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 januari 1867, sida 2

nom att han gjort mig till en mycket — en öfvermättan lycklig menniska. Elinor försökte icke qvarhålla honom, och de skiljdes med en uppriktig försäkran å hennes sida, att hon aldrig skulle upphöra att bedja för hans lycka under hvarje lifvets omvexling; å hans med snarare ett försök att besvara: hennes välvilja än förmåga att uttrycka det. — Då jag ser honom nästa gång, sade Elinor för sig sjelf, då dörren stängdes efter honom, — skall det vara som Lucys man. Och med denna angenäma förkänsla satte hon sig ned att åter betrakta det förtlutna, återkalla Edwards ord och försöka förstå alla hans känslor och naturligtvis reflektera öfver sina egna med missnöje. Då Mrs Jennings kom hem, var hennes sinne — ehuru hon under sin bortovaro sett menniskor, som hon aldrig förut sett och om hvilka hon derföre måste haft mycket att säga, — så mycket mera upptaget af den vigtiga hemlighet, hvaraf hon var i besittning, än af någonting. annat, att hon åter kom tillbaka till den, så snart Elinor visade sig. — Nåväl, min vän, utropade hon, — jag skickade upp den unge mannen till er. Gjorde jag icke rätt? Och jag förmodar ni icke hade synnerligen svårt — ni icke fann honom mycket ovillig att antaga ert förslag? — Nej, min fru, det var icke mycket troligt. — Nå, och hur snart kan han blifva färdig? Ty allt tyckes bero derpå. — Jag vet verkligen, sade Elinor, — så itet om dessa slags ceremonier, att jag