Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 januari 1867, sida 2

nan vagnen hunnit vända om hörnet, kom hennes man händelsevis ut. Han uttryckte mycket nöje af att träffa Elinor, sade henne att han just varit på väg till Berkeley Street, och försäkrande henne att Fanny skulle blifva mycket glad att få se henne, bad han henne komma in. De gingo uppför trapporna in i förmaket. Ingen syntes till. — Fanny är i sitt eget rum, förmodar jag, sade han, — jag skall genast gå till henne, ty jag är öfrertygad, att hon icke skall hafva det ringaste emot att se dig. Långt derifrån. Nu isynnerhet kan der icke vara — men du och Marianne voro i alla fall alltid stora favoriter. Hvarföre ville icke Marianne komma? Elivor ursäktade henne så godt hen kunde. — Jag är icke ledsen att träffa dig ensam, återtog han, —ty jag har mycket itt säga dig. Detta pastorat — kan det rara sannt? Har öfverste Brandon verklisen gifvit Edward det? Jag hörde det i zär af en händelse, och skulle just gå till or för att fråga vidare derom. — Det är fullkomligt sannt. Öfverste Brandon har gifvit Edward Delafords patorat. — Verkligen! Det är i sanning förvärande! — ingen slägtskap! — ingen relaion dem emellan! — och nu då pastoraer äro så eftersökta! — hur mycket ger det? — Omkring två hundra pund årligen. (Forts.)