ersorderliga bildningsmättet inhemtats — gifta sig med henne. Framställningssättet är icke af den natur, att det kommer dylika saker att synas sannolikare, såsom de, hvilka i ,Roddarmadamen läst om hurn hufvudpersonens sosterdotter kom att göra ett lysande parti, nogsamt kunna intyga. En sjelfbiograsi. Svenskt original. Stockholm. Albert Bonniers förlag. Om hvarje menniska skulle skrifva sitt lifs historia, så skulle åttatios bland hundrade blifva en roman. Om denna anmärkning, hvarmed förf. inleder sitt arbete, vore sann, och om den allmänt erkändes såsom sådan, skulle romanproduktionen i vårt land, som redan är betydlig, stegras i betänklig grad. Nästan hvarje gzubbe och hvarje gumma, som egde nåson skrifkunskap och någon makt öfver språket, skulle anse sig tillhöra det mensklighetens flertal, hvars öden skulle, om de upptecknades af dem sjelfva, fingsla och underhålla de lisare, som eljest blott njuta af skildringarna utaf diktade fröjder och lidanden. Men skulle verkligen dessa sjeltbiografier kunna i betydelse jemföras med de snillets beundransvärda teckningar, hvilkas ämnen väl tagits ur verkligheten, men sedan fått genomgå den idealiseringsprocess, som endast förmår förläna dem konstvärde? Vi tro det icke. Väl är det sannt att stora mins lif kunna tecknas troget efter naturen och dock, sålunda framställda för oss, ega den största vigt och intresse, men dylika personligheter utgöra sjelfva lysande undantag från den allmänna regeln, hvartill kommer, att denna vigt och detta intresse i de flesta fall till sin natur väsentligt skilja sig från dem, som den romantiska skildringen eger. Och alldeles afgjordt förekommer det oss, att hvilka resultaterna än blefvo af de , åttatios bland hundrade försök att teckna sitt lifs historia, icke blefvo många bland dem romaner i detta ords verkliga betydelse. Förf. säger, att ,om vi gifva akt på hvarje tilldragelse, så skola vi finna, huru de tumla sig om hvarandra och foga sig tillsammans, länk efter länk, till något helt. Men hvad förf:s egen lefnadshistoria angår — vi antaga neml. att den verkligen är hvad den ger sig ut för att vara, då åtskilliga kriterier bekräfta detta — så finna vi väl, att händelserna ,,tumla om hvarandra, sådana som de visa si för oss i förf:s skildring, men .,något helt finna vi icke — möjligen emedan förf. icke varit rätte mannen att framhålla detta. Autobiografen synes i icke obetydlig mån ha varit en lekboll för dessa tumlande händelser och tyckes visst icke ha varit den, som skulle kunnat segra på missgynnande omständigheter, om icke en lycklig skickelse hade, just då han ej såg någon utväg att lifnära sig, fört honom tillsammans med en gammal fru, som på grund af den rådighet och djerfhet, hvarmed han hindrade ett par hästar att skena bort med den vagn, hvari hon befann sig, gjorde honom till sin inspektor och längre fram till sin arftagare, på grund af det nit, hvarmed han skött sin förvaltarebefattning och hans i öfrigt aktningsvärda uppförande. Dessa tilldragelser liksom de öfriga i boken förekommande äro i sig sjelfva teml. prosaiska, och framställningen kastar icke något poetiskt doft öfver dem, hvartill kommer att Rolf Spikhutvud, Hjortman m. il. personer, som uppträda i berättelsen, icke utöfva något märkbart inflytande på hufvudpersonens öde och således saklöst kunnat utelemnas. Men, invänder man, boken är en sjeltbiografi, hvari förf. berättar märkliga saker rörande sig sjelf och sina närmaste bekanta. Det tyckes dock som om äfven i en berättelse, hvilken ej är annat än en lefnadsteckning, dylika föga intresseväckande skildringar af andra personers på händelsernas gång icke inverkande förhållanden och handlingar icke äro på sitt ställe, och skall berättelsen betraktas som en roman, såsom förf. antydt, så är det påpekade missgreppet ännu större. Vi inskränka oss till dessa allmänna anmärkningar och afhälla oss från all kommentering af detaljer, då förf. väl snarare är att anse som dilettant än som litteratör. Å. uu