tenen ett gynnsammare intryck, emedan hans fria lifligare rörelser förlänade en viss öppenhet ät hans visen, medan den mera stilla och tillbakadragne superkargen stötte fremlingar ånnu mera derigenom. att han hade den obehagliga vanan att: hålla sin tunna underläpp mellan tänderna; och tugga densamma. i Båda två voro långt ifrån vackra och kunde lätt tagas för bröder. Dessa såg nu italienaren framför sig, och då båda vid styrmannens ord togo kikarne från ögonen, fåstades superkargens blick fast och forskande på vagabonden, medan kaptenen med låtsad likgiltighet inledde samtalet. — Bor ni på den här ön. sennor? — Si, sennor, svarada karlen med en half bugning, i det hans blick hastigt och forskande flög från den ene till den andre. — Jag har sör tillfället slagit mig ned kär. — Endast för tillfället? — Ja, ingen af oss binder sig fast på ett ställe! — Endast så länge tills man träftar något bättre. — Hur länge har ni bott här? — I sju år. År ni giit? — Hm, brummade Felipe med en viss rlägenhet öfver att tillstå sitt lättsinne. ja efter hvad man här menar med vilt, men det betyder inte mycket; för öfrigt kan man nog stå ut på dessa öar, der mat fions i öfverflåd. Men det enda som fattas är tobak; jag minns knappast mera hur tobak ser ut, och bränvin har jag inte på ilera månader kännt lukten af. Kaptenen var förberedd på denna klagolat, ty den förnyades alltid hvart han