längst och kanske svärast vid jordbruket. Äfven Sverge rönte under det förflutna året stora olägenheter af denna rubbning i det rörliga kapitalets vanliga kretsgång, om också ej i samma svåra grad som åtskilliga andra länder. Lyc digtvis välsignades landet med en god gröda, som betingar höga priser, och dermed skall, det lider väl ej något tvifvel, ett lugnare och bättre förhållande blifva rådande. Men nu inträder i alla fall, befara yi, saken i annat stadium, som är ej mindre bekymmersamt. Arbetsklassen har allt intill sednaste tiden varit minst berörd af den kritiska ställningen. Visserligen hafva arbetslönerna blifvit nedsatta ifrån hvad de utgjorde för några år sedan, men nägon egentlig arbetslöshet har cj inträdt Det är deck fara värdt att något sådant förestår, s såvida man icke i tid aktgifver på saken och vidtager åtgärder dercmot. Orsaken ligger deri, att arbetsgifvarne, dels af nödvändighet, dels af princip, börja reducera sina utgifter så mycket som möjligt. Denna inskränkning medför, dels att man inställer eller uppskjuter alla vidsträcktare arbetsföretag. som väl vore gagneliga, men hvilkas kostnader kunde vålla trångmål; dels att hvar och en inskränker sin konsumtion ej blott i afseende å mat och dryck, utan ock i fråga om kläder, möbler, böcker m. m., hvilken saker som redskap, verktyg och inventarier. m. m. byggnadsföretagen mycket nedgått, likasom ock på landsbygden man redan börjat blifva mycket försigtig i fråga om nya arbeten. Hvad blir följden af allt detta? Ingen annan in att otaliga arbetskrafter blifva öfverflödiga och på grund deraf — sysslolösa. De förminskade arbetena på landsbygden drifva arbetarne intill städerna, hrarest de dock mötas af en lika stor arbetslöshet, som följt af nedläggandet utaf byggnadsarbeten s samt af det fabrikers och handtverkeriers tillbakagående, som varit en oundgänglig följd af den minskade konsumtienen. När ingen köper möbler måste snickaren reducera arbetet på sin verkstad; när intet bomullsgarn konsumeras, kan ej heller någon tillverkning ega rum. (En inskränkning i konsumtionen af blott en skjorta om året för hvarje person af landets befolkning verkar på rikets väfverier och spinnerier en förminskning i afsättning af 5 å 6 millioner rdr.) — Så är risenhunnen till arbetsklassen, men den slutar ej med en bankrutt, utan med hungersnöd. Så får samhället underhålla med allmosor, eller på fattighus och i fängelse, en arbetsför befolkning, som kunde derest dess arbetskraft toges i användning — öka den allmänna produktionen, på samma gång den ärligt försörjde sig sjelf. Vill man då på samma gång inställa de offentliga arbetena i landet, vare sig för kommunernas eller statens räkning, så blir naturligtvis denna ,krist funn större och svårare. Vi hafva velat antyda detta moment i fråga om de statshushållningstheorier, som nu från flera håll föruimmas. Vi hafva velat antyda dem tillika för deras räkning, som söka en tillfällig högre inkomst i högt uppdrifna räntor å samlade kapitaler. När dessa icke längre kunna bringa arbetets krafter till lif, så inträder allm in förlamning, hvilken återfaller på kapitalisterna, vare sig de handla privatim, eller förenade sig i stora bankinstitutioner, uppå ett sö tt, som kan hastigt nog reducera den tillfälliga högre inkomsten. Det är likväl långt ifrån oss att härmed hafva velat tala emot den verkliga sparsamheten. Vi anse nemligen denna vara ej blott en dygd, utan en pligt, saken nemligen så förstådd, att ingen eger rätt att lefva öfver sina tillgångar. Att göra detta, vare sig af njutningslystnad eller fåfänga, är icke blott lättsinnigt, utan rentaf brottsligt. Lika litet vilja vi godkänna, att den rike, äfven då hans tillgångar det medgifva, har rättighet att hängifva sig åt ett lefnadssätt, som förstör hans moraliska och sysiska kraft. Fastmer anse vi, att både materiella och andliga pund äro oss gifna under en ganska allvarsam ansvarsförbindelse. Tillföljd häraf betrakta vi ock en sparsamhetsförening af den art, som bildat sig i hufvudstaden, hvari man öfverenskommit att ej äta mer än 6 rätter mat och 6 dricka mer än fyra slags vin, såsom rentaf ett hån). Och detta allt, emedan frosseri och dryckenskap äro laster, hvilka in) Det har varit en enda tidning förbehållet att försvara denna snarsamhet och det ar V inskränkning äfven sträcker sig till sådana Så hafva redan i städerna hans