Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 januari 1867, sida 3

(Insändi från Korgelf.) Vetande sig dermed uppfylla fleras önskan och äfven för egen del fullgörande en samvetspligt, tager sig undertecknad friheten att, till undvikande af omvägar, härmed ödmjukligen fästa vederbörandes högst påkallade uppmärksamhet på det särdeles betänkliga förhålande, som vid Koagelfs färja vid foten af Bohus storartade och stolta ruiner i många år egt rum, men för hvarje år alltmera manar till uppmärksamhet och försigtignet, nemligen att en mängd sten ifrån iästningsruinerna tidt och orta, isynnerhet under den kallare årstiden, nedrasar öfver den förbigående landsen, som ganska mycket trafikeras och hvarest farande, afvaktande n eller af andra ärjeinrättningen beroende skäl, ofta länge nog måste uppehålla sig för att vara blottställda for olyckan, som dessutom i alla fall kan vara ect ögonblicks verk, hvilket för mången vägferande och gående ganska oroväckande förhållande böst och säkrast kan styrkas af arrendatorn af nämnda inrättning cch färjemännen, hvilkas ezen bostad stundom påkännes af kraitiga och allvarliga stötar. Att genom det nu omnämnda förhållandet, till bevis hvarpå man för öfrigt blott behöfver att företaga en promenad till färjan och tana i betraktande de der på ömse sidor om vägen nyligen nedfallna stenblocken, ännu ingen olyckshändelse har inträffat, må i sanning anses som en synnerlig försynens skickelse. Det har länge man och man emellan talats om angelågenhefen af åtgärders vidtagande i tid till förekommande af dylika händelser, utan att, försåvidt man känner och vet, det ännu har kommit längre än till blotta telet derom. Öfvertygad som man emellertid är, att, blott sakens vigt allvarligen pånvekas, den ock skall af vederbörande i tid allvarligen behjertas, har man ansett det ursäktadt att på detta sätt lerom framställa en ödmjuk önskan. Ett konunzabud stadgar visserligen, vid vite, att sten icke vidare får ifrån fästningen tagas eller nedbrytes. Då man emellertid kan antaga, att den ifrågavaande delen af densamma, eller dess åt vägen närnast färjan vettande yttermurar i alla fall inom cort komma att falla af sig sjelfva, ty någon retaurering torde väl icke ifrågakomma, och dorill lägges, att det allmännas bästa är beroende af lessa murars nedrifvande ju förr desto hellre, orde det nämnda förbudet, så påkalladt det än arit och är, hvad den enskilte beträffar, försåvidt ågon skulle vilja på ett otillbörligt sätt, till skada ör det vackra monumentet af vårt fäderneslands orntida storhet, tillgodogöra sig dylik sten, icke öra anses stå i strid emot den nu i all ödmjoket och af uppriktigaste välmening föreslagna åtärden, hvartill tvifvelsutan Kongl. Maj:ts nådiga amtycke lätt torde kunna utverkas. Det allvinnas båsta nämndes, och synes detta kunna enom en dylik åtgärd ännu ytterligare berrämas, såtillvida som den derigenom erhå lna stenen, om är af så utmärkt beskaffenhet, kunde anvä as dels till det af landstinget beslutade nya sjukus för södra delen af länet, hvilken byggnad kall ä sjelfva fästningsholmen hafva sin plats, els till det af Kongelfs stad beslutade nya skolus, hvartill ock platsen redan blifvit bestämd, ch kunde alltså de nu så hotande stenblocken, vilka verkligen utgöra en öfverhängande fara för var och en, som passerar vägen derinunder, i rdets fulla mening vändas till godo för det allänna. Den imposantaste delen af den åldriga h herrliga ruinen komme dock alltid att återå — så länge som möjligt! än af lämpliga och ändamålsenliga åtvärders vidtagande i tid till förekommande af skäligen befarade olyckshändelser. A—