Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 januari 1867, sida 2

Lyckliga folk! Iyckligt emedan det lefde okändt och endast öfverlemnadt åt sig sjelst der borta på sina palmbeskuggade öar! — IÅ komma dö hvita menniskornas skepp, då kommo lädor. med Nyornberger-kram, med glasperlor och spegellas. som väckte de lystnad, — då kom fremmande, hjertlöst pack, som hasat fe sig ibland dem och förjagade lyckan, — friden! Men det lätta, sorglösa elementet var likväl det förherrskande. De hade ej blifvit bättre genom umgänget med fremlingarne, icke heller lyckligare, men — lifvet hade fått ett nytt behag —, de hade lärt ag hoppas, samt jemte den fordom icke ens anade ärelystnaden äfven fått en obestämd trä atan att komma uti verlden, Förr vu 1 hade skären, byilka omgåfyo deras ö, va rit de yttersta gränserna tor dera-uttlykter, ja, för hela deras trängtan, — na tänkte och längtade de utöfvar dem, och deras otåliga blickar bespejade ofta den vidsträckta synkretsen för att upptäcka något fremmande fartyg, som tillförde dem nytt kram, nya synder, nya behof. Kokosnöt och brödsrukt voro visserligen ganska bra, men tobak och bränvin gåke dock lifvet dess rätta krydda. Och de unga flickorna samt mödrarne, som förr hade suttit i den skuggrika lunden, omgifna af ynglingarne, för att bulta sitt tapg) och dervid gjorde aröclet till en fest, — hvad behöfde vil de numera arbeta, då fremlingarne skaffade dem vida mjukare och brokigare tyger, samt derför ej fordrade någonting annat än hvad depp är Söderhafsöboarnes af trädbark förgade tyg, svm då förstå att förträftligt bereda