Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 januari 1867, sida 2

dast hennes Åfsmnse Den fremmande religionen bestod nästan uteslutande af bud. De skulle icke mera sjunga, — sutom fremmande besynnerliga sängar —— de skulle icke mera dansa; flickorna skulle ej mera få bära blommor i håret, wäunen icke fiska under vissa dagar. Allt detta var obedvämt, och det enda man lofyade dem för allt detta var en icke ens fullt begriplig belöning efter däden. Derefter kommo , Feranis eller Wi-wis, som de snart skämtsamt kallade de lifligsrewliosarne. ester deras ofta och hastigt suttalade ,,oui-owi. De medförde äfven en annan religion åt dem, hvilken var vida beqvämare. Men emedan. sjelfva de hvita icke ens tycktes veta hvilka bland dem hade den viktiga, så kunde man ju försöka med dem båda. Derjemte lade äfven andra fartyg till, på hvilka de ej blefvo kloka. Men likväl behagade dessa dem bist, ty de medförde mycket tobak och bränvin samt brokiga tyger, prydnader och tusende andra saker, och blandade sig aldrig i deras trosbekännelse, ja, fråga we icke ens derefter. Men det var ett vildt folk, och de måste skydda sina qvinnor mot dem. Förötrigt kunde det ej undgå indianerna. j . att denna brokiga, svajande duk, flaggan som de ankommande skeppen hissade, äfven hade något att betydu. och snart in-, dågv de att hon betecknade de sär skilda: solkslagen, som besökte dem, Efter en! kort tid kände de redan på flaggan igen åtskilliga nalioner, isynnerhet upepikanare, engelsmän och frausmiia, samt fräjdades som barg, då de hörde de landstigande bekrästa att de hade haft rätt.