Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 december 1867, sida 3

timmar med honom i går eftermiddag; han ville icke höra talas om att vi skulle skiljas, ehuru jag, som jag ansåg min pligt fordra, ifrigt uppmanade honom dertill; men han sade att det aldrig skulle blifva af, han brydde sig icke om sin mors vrede, så länge han hade min kärlek; våra utsigter äro visserligen icke mycket ljusa, men vi få vänta och hoppas på det bästa; han skall innan kort prestvigas; och skulle det någonsin stå i er förmåga att rekommendera honom hos någon, som har ett pastorat att gifva bort, är jag mycket säker, att ni icke skall glömma oss; och den snälla mrs Jennings äfven, jag hoppas hon säger ett godt ord för oss hos su John, eller mr Palmer, eller någon vi som kan vara i stånd att hjelpa oss. Stackars Anne var mycket klandervärd för hvad hon gjorde, men hon menade väl dermed, så jag säger ingenting; hoppas mrs Jennings icke skall anse det för alltför stort besvär att göra oss en visit, om hennes väg leder hitåt någon morgon; det skulle vara en stor godhet, och mina kusiner skulle vara stolta att lära känna nenne. — Mitt papper påminner mig om att sluta; och bedjande er framföra mina vördnadsfulla helsningar till nirs Jennings, sir Jobn och lady Middleton samt de kära arnen, då ni får se dem, och hjertliga sådana till miss Marianne, förblifver jag ete. etc. Så snart Elinor slutat brefvet, gjorde won hvad hon förmodade vara författarinnans verkliga afsigt. nemligen lade det i mrs Jennings hand, hvilken läste det högt med många tillägg af tillfredsställelse och beröm. (Forls.)