Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 december 1866, sida 3

Redaktionen har emottagit följande insända uppsats i ett 1örr afhandladt ämne, dervid vi endast anmärka, dels att det ena goda förskjuter icke det andra, dels att insändaren tager saken mera seriöst än vi kunnat föreställa oss. Den vördnadsvärde insändaren, hvars uppsatser gifvit anledningen till det nu upptagna talet om frökentiteln, betraktade saken också såsom något riksvigtigt, under det vi ansett det hela vara endast ett godt medel att komma ifrån ett tråkigt tilltalsord och att i detta hänseende komma på samma fot som Danmark och Norge. När insändaren sjelf medgifver, att det ej är någon skillnad mellan en mamsell och en fröken under samma förhållanden, så bör han väl ock medgifva att det är i sin ordning, att den falska skillnaden i tilltalsordet upphör. Den nu insända uppsatsen lyder sålunda: To 3 Några tankar om Frökentiteln. Väl vetande, att nedanstående tankar ej förhindra ifrågavarande reform, uttalar jag dem dock under förhoppning, att de i ringa mån bidraga till en förr eller sednare inträffande sådan, hvilken nu långt mer hade anstått vår fria press att underlätta. Jag vädjar icke till en ridderlighet, som ej tycks as — långt mindre till den före sista riksdagen så vidt utlofrade tacksamheten, som aldrig funnits, jag frågar endast: är det välbetänkt, är det ens rätt af Göteborgs Handelstidning, och specielt af dess hufvud och hufvudredaktör såsom riksdagsman, att för en så obehöflig småsak ,, väcka ond blod och störa det geda förhållande mellan adel och icke-adel, det är mellan svenska folket, som inträdde efter denna riksdag? Jag frågar vidare: hade inför efterverlden, som dömer rättvist (en sanning denna tidning händelsevis nyss yttrat) icke densamma intagit ett för sin förmåga och angeende bra mycket värdigare rum, om den i stället åter tagit initiativet och sedan med all sin kända energi och inflytande beämpat, i stället för att tagit till bundsförvandt, vår fiende, vårt nationalfel, titelsjukan, och genomfört hvad vi verkligen bellöfva, bruket af ett allmänt tilltalsord? För en sådan ärofull och verklig strid, sy till ett ädeit och storartadt mål — ännu st just derigenom att bemödanden i denna riktning förr strandat — mot en nationalfiende, skulle Sverges folk utan tvifvel i århundraden förblifvit tacksamt. Men denna lätta plundring med denna bundsförvandt, på detta tomma intet, hvilket den har qvar, som nyss offrat allt verkligt, skall en rättvis efterverld döma annorlunda. Att detta intet kan gälla så mycket för dem, som nu taga det, är sorgligt; men är det för oss adelsmän hugnande se att dessa verkligen satt ett långt högre värde derpå än vi kunnat ana. Jag har såsom adelsman frivilligt, af öfvertygelse om det rätta deri, afsagt mina och mina efterkommandes medfödda verkliga företrädesrättigheter, skulle jag icke då med lätthet kunna afstå denna (isynnerhet om jag insåg reformen leda till något godt) som jag hvarken anser för fördel eller olägenhet? — ty ingen med anspråk på verklig bildning vill väl i våra dagar påstå, att en fröken är bättre än en mamsell under samma förhållanden eller tvärtom. då denna reform har sjuka motiv, och intet uträttar, undantagande en beklagansvärd retning af titelsjukan en kortare tid, och dertill skall ske på bekostnad af att frökenbenämningen nedsuddlas så som X. anser mamselltiteln nu är (ty det kan väl svårligen bortråsonneras att frökentiteln måste och kommer att utsträckas till yttersta gränsen sedan ordet ,,mamsell, åtminstone ej långt ifrån, blifvit ett skymford) så kan jag icke annat än ogilla densamma. Sedan X. förslag till en lyckliggörande reform (det kanske medverkade utkläckningen af en riksdagsman dessutom?) emellertid blifvit genomfördt, uppstår ovilkorligen den obetydliga olägenheten (hvilken dock X. begagnat som ett högst vigtigt skäl för) att både till de nuvarande fröknar och mamseller mer än någonsin blir nödvändigt tillägga namnet, då det är personen ej titeln som skänker värdet. Men hvarför klandra den snälle X. som gjort så mången — fröken säll? — Nej !! Med skämt åsido anhåller jag om nådig ursägt ör min förmätenhet att våga hafva en annan åsigt än våra stora och små tidningar (som så sällan änka lika!) och uppmanar jag hvar och en, som ill se längre fram och har mod och kraft att motstå denna olyckliga titelsjuka, att söka bota den och arbeta på ett för oss alla värdigt mål, genomförandet af ett alltför behöfligt — gemensamt tilltalsord. J. ALGkq — A.— —2—12—