Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 december 1866, sida 2

ei skar hafva en grannstat, med hvilken det har förhoppning om att få lefva i fred, en grannstat, som de 35 eller 38 millionerna fransmän i en defensiv I strid äro fullkomligt vuxna, är ett naturligt intresse, öfver hvilket ingen bör stöta sig. Jag tror, -latt Frankrike, då det riktigt bedömer sina egna sintressen, icke kan tillstädja, att hvarken den I preussiska eller den österrikiska makten försvin-I ner ur Tyskland. Hvilka äro nu Frankrikes intressen med afseende på Europas utveckling, spe-, cielt under dess nuvarande dynasti? Det är naI tionalitetsprincipen. I öfverensstämmelse med den-Ina princip har Frankrike bela tiden uppfatJtat den danska frågan. Den franska regeringea t har redan på konferensen i London, samt både förut och efteråt, intagit en mindre fiendtlig ställi ning mot de tyska fordringarne på Danmark, för v så vidt som dessa fordringar voro stödda på nationalitetsideen. I närvarande fall är, såsom beI kant, ett fullständigt genomförande af denna prin;cip alldeles omöjligt, enär nationaliteterna äro till ,!den grad blandade, att det ingenstädes kan dragas en gräns, som fullständigt skiljer dem från hvårDandra. Men det var just denna omständighet, och V det intresse, för hvilket Frankrike förde ordet, som gjorde, att Frankrike icke så skarpt som de antt dra makterna uppträdde mot de tyska sträfvandena. På mellantiden har man i förtroliga förhandlingar med Danmark och andra makter stän1 digt återkommit till denna fråga; för vår del hafva vi aldrig tagit initiativet dertill. Jag har allI tid varit af den mening, att en befolkning, som . verkligen och med en otvifvelaktigt tillkännagifven ; vilja på intet vis vill vara preussisk eller tysk; att den icke vill tillhöra en mäktig stat, som ömedelbart gränsar till dess land, icke kan öka vår egen ; styrka. Man kan icke destomindre hafva skäl till satt förvägra dem deras önskningar; dessa önskningar kunna nemligen innehålla geografiska anspräk, ssSom kunna göra omöjligt att fästa afseende vid desamma. Det frågas förmodligen nu, om och hui ruvidt detta föreligger i närvarande fall. Vid allt tal härom hafva vi alltid yttrat, det vi aldrig kunna samtycka att genom något arrangement utsätta väår militäriska säkerhetslinie för faror, men att vi sderemot, under vissa omständigheter, kunna fästa safseende vid önskningar, som häraf äro beroende. Ungefär så har innehållet varit af de under mellantiden förda förtroliga förhandlingarne. På den spunkten stodo sakerna, då Frankrike, under händelserna i Juli detta år, kom i den ställning, att det kunde accentuera sina egna önskningar med ganska stor vigt. Jag behöfver icke skildra den dåvarande situationen, ty den är tillräckligt bekant. Ingen kunde fordra af Preussen, att det sskulle föra två europeiska krig på en gång, eller sati det i samma ögonblick, då det förde det ena kriget och icke ännu kunde vara visst om dess frukter, skulle sätta sitt förhållande till andra makter på spel. Under dessa förhållanden blef Frankrike kalladt af Österrike som medlande makt, och Frankrike var således fullkomligt bemyndigadt af sden ena utaf de stridande makterna att göra sin mening gällande. Att Frankrike vill skaffa gehör I åt sin egen politik, kan ingen förtänka; huruvida detta ! Åsker med moderation, derom tror jag publiken icke ännukan döma, och jag måste begära, att detta måtte söfverlemnas åt regeringens bepröfvande. Den fräga, som förelåg oss, var icke, om dessa fordringar I svarade mot slesvigholsteinarnes önskningar, utan fom den europeiska situationen, i hvilken vi befunno oss, då vi stodo nära Wien, gjorde det rädligt för oss att antaga eller tillbakavisa allt det, som af Österrike erbjöds oss genom fransk förj smedling och, som jag förmodar, på basis af fransk, redaktion. Det nödvändiga. materialet, för att kunna taga ett beslut, var icke tillhands till den utsträckning, som det kunde varit önskligt, enär våra kommunikationer voro väsendtligen afbrutna. Telegrammen behöfde tre, någon gång sex dagar, , innan de från europeiska hufvudstäderna kunde hinna hufvudqvarteret, emedan telegraflinierna på krigsskådeplatsen på många stållen voro afbrutna. Den kungliga regeringen kunde derföre endast fässta afseende vid den allmänna europeiska situationen och stämningen i det ögonblick, då det gällde att taga ett beslut. Vi hade ett starkt stöd i Itasliens oryggliga fasthällande vid traktaten, hvilket sjag icke nog kan berömma, och hvars vigt jag icke kan anslå högt nog. Den italienska regerinigen har med mycken bestämdhet motstätt frestelisen att låta bortdraga sig från alliansen med oss, Toch vi hafva härpå byggt grundade förhoppningar som ett framtida vänskapligt förhållande mellan I Tyskland och Italien. Till trots för denna allians, ssom i mer än ett hänseende visat sig värdefull äfsvven utanför valplatsen, har det likväl; efter grundsligt öfvervägande, varit vår öfvertygelse, det vi sicke borde spänna bågen för högt, att det icke skulle varit riktigt att, genom förkastande af ensskildta vilkor, ånyo sätta på spel allt hvad vi vunnit, och att göra våra redan vunna resultater möjligen beroende af ytterligare europeiska förvecklingar. Det är vanskligt att vid början af en diskussion öfverse och beräkna hvarthän den kan sleda, enär man under densamma ofta icke begagnar samma utgångspunkter. Jag sjelf har oförbeshällsamt gifvit H:s M:t det råd — då hela frågan sblef oss förelagd å prendre et å laisser — att taga det vi kunde få för att icke som en vild spelare ånyo våga det hela. Dessa förhållanden äro skuld till den omnämnda klausulen i traktaten. I korrespondenser från Bayern bekräftas, att den preussiskt sinnade fursten Hohenlehe-Schillingsfirst skall träda i v. d. Pfordtens ställe som ministerpresident. Den deputation af hannoveranska officerare, som varit i Berlin, lärer hafva fått det besked, att de otficerare, som afgå, skola erhålla 2 af sina löner i pension. Grefve Bismarck lärer, kort före deputationens afresa, hafva besökt densamma och tagit ett mycket vänskapligt afsked. Vid detta besök hade Bismarck varit klädd i sin nya uniform som landtvärnsgeneral. ÖSTERRIKE. Beust, som rest till.Pesth, har der försäkrat borgmästaren om sina sympatier för Ungern, och tillagt, att han kommit dit för att ännu noggrannare lära känna förhållandena. Han antydde äfven som en möjlighet, att en ungersk minister skulle utnämnas. Beust aflade besök hos Deak och Eötrös, ledarne af majoriteten på den ungerska riksdagen. Hela österrikiska pressen sysselsätter sig med Beusts vistelse i Pesth. Den 20 dennes hade han en konferens med de mest framstående medlem-. marne af Deaks parti; man antager, att här varit tal om utnämnandet af en ungersk minister. För öfrigt fästa tidningarne uppmärksamheten vid det märkliga deruti, att icke kabinettets chef, Belcredi, utan utrikesministern underhandlar med ungrarne. Från Prag meddelas, att Belcredis utträde ur ministeren anses som nära förestående, och att Beust då skall lifva ministerpresident samt furst Metternich (nuvarande ambassadören i Paris) utrikesminister. ITALIEN.