hvad mera komma skulle. Men hvad hade man räl annat att vänta än en säker död i de rasande vågorna? --Ingen visste hvar skeppet befann sig, natten var kolmörk, luften uppfylld af en kall och genomträngande snötjocka, fyren, som man kort förut sett, — om det ens verkligen var en sådan, — hade försvunnit, och båtarne, de enda återstående räddningsmedlen, hade krossats mot refvet. — I dessa hemska stunder gick säkert mången brinnande bön till Gud och flög mången afskedstanke till de kära, i hemmen efterlemnade. Sålunda hade en lång trefjerdedels timme förflutit sedan skeppet törnade. Då fräste plötsligt en raket genom den töckniga luften i riktning mot skeppet, och på en kabellängds afstånd syntes genom snötjockan några röda ljus likt lyktgubbar röra sig fram och åter i jemnhöjd med vattenytan. Vi äro nära land! — Gud ske pris och lof! — Vi äro räddade! — jublade befäl och manskap. Så var det äfven. Korvetten hade stött på blotem knapp kabellängds afstånd från räddningsstat tionen Juru-Cap vid engelska kusten, ehuru för tjocka och mörker stranden förut icke kunde skönjas. Vid första signalskott från skeppet hade manskepet vid stationen skyndat med räddningsapparaterna ned till stranden; men som vägen dit ned var särdeles besvärlig, hade mer än en halftimme åtgått innan man blef färdig att begynna räddningsarbetet. Det torde här vara nödigt att för dem, som sakna kännedom derom, lemna några korta upplysningar om nyare tiders uppfinningar för skeppsbrutnes räddning. Om äfven strandningen sker vid en grund sjökust, är det likväl, i anseende till de våldsamma bränningarne, sällan möjligt att genom vattnet rädda det strandade fartygets besättning. Detta måste således ske så att säga: fogelvägen. Lyckas man blott att från stranden få en lina ombord, så kan medelst denna de skeppsbrutne på ett eller annat sätt bringas i land; men vanligtvis är afståndet mellan kusten och fartyget för stort att med handkraft kunna kasta en sådan till vraket; man har derföre uppfunnit att i en mörsarekula eller raket fästa en smäcker lina och sålunda skjuta eller kasta en sådanombord, hvarefter genom denna lina en svårare kabel halas in och fastgöres, vid fartygets master eller maststumpar. På denna kabel anbringas en korg, lagom stor att rymma en man, korgen löper ledigt utåt kabeln på ett block, hvarifrån andra linor gå, en till land och en till vraket och på detta sätt halas en och en i sender af de skeppsbrutna i land, hvarvid likväl stundom händer att genom kabelns sänkning i vattnet en del af färden måste ske genom detta. Som korvetten nu låg med bogen mot stranden och således för raketriktningarne visade endast en obetydligare riktpunkt, var det på detta afstånd ingen lätt sak att med de svårriktade raketerna råka densamma, ehuru hon oupphörligt upplystes af brinnande fyrverkeripjeser, och då linan till hvarje felriktad raket måste återhalas i land, drog det äfven något på tiden mellan hvarje kastning. Efter sex misslycksde försök hväste ändtligen den sjunde raketen genom korvettens återstående rigg, och man må tro att det ombord icke saknades händer. som med begärlighet grepo den smäckra linan, af hvars besittning så många lif berodde. Snart inhalades med denna den svårare kabeln från land, den räddande korgen begynte sin luftiga färd, och innan midnatt stod Orädds återstående besättning bergad påden engelska kusten, der den med den ömmaste välvilja mottogs af en mängd män och qvinnor, hvilka skyndat till stranden för att åskåda det hemska, men storartade skådespelet af ett stort krigsskepps nattliga strandning. Till vår glada förvåning återsågo vi äfven der en af de tretton, som vid båtarnes krossande hade försvunnit i djupet och hvilka alla vi ansågo förlorade. Denne raske man hade, då de öfrige slungades mot banken, lyckats simmande hålla sig uppe och vräktes sålunda af de rasande bränningarne än mot stranden, än åter ut i sjön, tills han slutligen kastades upp på ett ref, hvarifrån hans rop kunde höras från stranden. Nästa svallvåg ryckte honom likvä låter ut i sjön; men han hade nu blifvit bemärkt af folket på stranden, hvilket, i trots af sjöarnes våldsamhet och i förlitande på sina goda räddningsbälten, störtade i sjön till den nödställdes hjelp och lyckades slutligen att, ehuru redan sanslös, uppbringa honom på stranden. Spillrorna af de krossade båtarne och 4 lik af de drunknade 12 sjömännen uppkastades sednare på stranden. Liken blefvo med högtidhghet begrafna i den engelska jorden. Hvems , var skulden till hela olyckan? torde man fråga. Vi kunna tryggt svara: lotsens, som icke beräknade fartygets genom floden ökade fart. Ty, som man, vet, är lotsen, i hvad som rör ett fartygs . manövrering, dess högste befälhafvare så länge han är ombord och ensam ansvarig för hvarje dervid begånget fel.