— Känslan att jag gjorde min pligt. Mitt löfte till Lucy tvingade mig att vara tystlåten. Jag var derföre skyldig henne att icke gifva någon vink om sanningen; och min familj och mina vänner att icke hos dem väcka en oro för mig; som det icke stod i min makt att förjaga. Marianne tycktes mycket slagen. — Jag har mycket ofta önskat upplysa dig och mamma derom, tillade Elinor, — och en eller två gånger har jag försökt det; men utan att bryta mitt löfte till Lucy, skulle jag aldrig kunnat öfvertyga er. — Fyra månader! och likväl älskade du honom! — Ja. Men jag älskade icke endast honom, och under det andras trefnad var mig kär, var jag glad att skona dem från att veta huru mycket jag led. Nu kan jag tänka derpå och tala derom med föga rörelse. Jag vill icke att du skall lida för min skull; ty jag försäkrar dig, att jag sjelf ioke längre lider betydligt. Jag hav mycket som uppehåller mig. Jag vet mig icke hafva framkallat min elycka genom någon egen oförsigtighet, och jag har burit den så mycket som möjligt utan att sprida den vidare. Jag frisäger Edward. från all väsendtlig otrohet. Jag önskar; att han måtte blifva lycklig; oeh jag är så säker på att han alltid gör sin pligt, att ehuru han nu kan känna någon leds. nad, måste han till slut blifva det, (Forts.)