Korvetten Orädds förolyckande. Härom läses i Jönköpingsbladet följande af signaturen M—r efter några af de skeppsbrutnas muntliga berättelse meddelade skildring: Glade att få vända stäfven mot det efterlängtade hemmet lemnade vi, kl. 7 om morgonen den 3 December, hamnen vid Havre. En liten förtretlighet, som den skrockfulle skulle kallat ett ,,käringmöte och ansett som ett elakt förebud, mötte oss. redan vid utloppet ur hamnen. I den smala rännan ströko vi neml. bord om bord med en ingående fransk korvett, hvars ena styrbordsdävert fastnade i vårt babordstackel och afbröts. Vi hade ombord en engelsk lots, som följt oss sedan vår ankomst till England och under hela resan hit visat sig fullkomligt vuxen sitt kall, hvarföre vi äfven fullt förlitade oss på hans skicklighet. Allt ombord var som vanligt i den förträffligaste ordning och manskapet i en glad sinnesstämning, visande hvarandra de små grannlåtssaker hvar och en från Frankrike medförde till gåfvor åt de hammavarande. Vi styrde mot nordost för att, sedan Dungeness fyr å engelska kusten blifvit synlig, ändra kursen mot ost för passagen genom kanalen. Det blåste en stark: sydvest, och enligt loggningen gjorde korvetten 8 till 912 knops fart; men sannolikt hade vår lots icke tagit tidvattnet med i beräkningen, ty om några timmar visade det sig att vi i verkligheten voro betydligt före denna beräkning. Mot kl. 13 6 e. m. hade brisen stigit till storm och det blef nödigt att intaga ett par ref. Redan ett par gånger tyckte sig flera af oss vid skeppets sänkning. mellan sjoarne förmärka några besynnerliga, ehuru svaga stötar, liksom om skeppets köl hade vidrört botten; men öfvertygade att vi ännu voro på djupt vatten, antogo vi det vara de liknande stötarne af brottsjöarne. Men kort derefter upptäckte utkiken och det till väders med refningen sysselsatta manskapet en fyr för-ut något om babord. Vid rapporten härom blef lotsen sörvillad och föll af ett par streck mot ost. Fyren pejlades, men nästa ögonblick kändes en starkare stöt, om hvars verkliga orsak vi nu ej mer kunde misstaga oss; skeppet lyfte sig ånyo på vågen, sänkte sig åter och törnade så med ett förfärligt brak mot banken, hvarefter det stod stilla. En allmän förvirring uppstod och i ett ögonblick voro alle man på däck. Det är vid sådana tillfällen som allag räddning beror, näst Gud, af befälets lugn och rådighet. Secönden, kapten Lind af Hageby, — en man, som redan förut mången gång och i flera skepnader skådat döden i ögonen — stod redan på-kommandopallen och utdelade sina befallnirgar med ett lugn, som meddelade sig ät hela besättningen. — ,,Räck toppsegels-gigtåg! — Giga toppsegel! — Fyr vid kanonerna! — Tänd raketer och blänkfyrar! — Klara båtarne! ljödo med tillräckligt mellanrum de lugna kommandoorden. Emellertid var belägenheten förskräcklig: Mörkret var inbrutet. Sjön vräkte förfärligt mot skeppet; som nu ej mer kunde vaka för vågorna. Förstäfven stod djupt nedtryckt i banken, men akterskeppet krängde våldsamt för störtsjöarne. I omkring,7 minuter låg korvetten så på sidan, att vi befarade hennes kantring. ; ,Kapa fockmasten! hördes från secondens ropare — nu härjade bilorna på måst, stag, vanter och barduner; fockmasten gick öfverbord, och skeppet, lättadt från denna börda, reste sig åter. Barkassen och skeppsslupen, som stodo på kobryggan, klarades och nedfirades; men endast 13 man hunno gå uti dem, innan de togo vatten, lösrycktes och slungades mot banken, der de krossades i spillror. Tolf af manskapet förgingos, men den trettonde räddades, som vi sedan erforo, på ett underligt sätt. Under tiden hade rodret lösryckts af sjön, propellern hade afkopplats, och maskinen arbetade med pumparne, som höllo skeppet läns. Hvar man stod på sin post och afvaktade lugnt, om ock med inre ångest, officerarnes befallningar och